-För i hagen blir det genast mer uthärdligt, det är knappt svansarna viftar ens, när hästarna är nysprayade med medlen jag nämnde i förra inlägget.

så sprayas hästarna med Föllinge antiflugspray, med stark citronelladoft. Och på rygg och kors med Effols Bromststoppare. Det verkar vara effektivt!

-till en sval dusch...

Alla tre hästarna njuter tydligt av att bli duschade. Istället för att stå och flåsa inne i stallet beger de sig genast, vederkvickta, ut på betet. Trots gassande sol!

Ja vad gör man vid 33 grader i skuggan? Svalkar av sina hästar med kalla avrivningar, liksom sig själv. Och undviker att vistas ute i solen. Hjärnan känns som om den smälter och tankarna kommer i oordning.

Vhiskur njuter av duschen...

Jag kan inte göra mig till taleskvinna för alla hästar. Men detta är vad JAG tror: Jag tror inte att hästar i gemen har något stort behov av att "arbeta". Deras behov är att söka föda, vara tillsammans med flocken, vila, dricka och överleva (undvika fiender som vill äta upp dem) Och givetvis att fortplanta sig!!! 

Jag tror att ju fler hästar som går tillsammans i flock, ju mindre behov har de av kontakt med människan. En ensam häst (det ska man ju aldrig ha!!!!) har givetvis ett mycket större behov av samspel med en annan varelse, må vara människa, kanin eller nåt annat.

Men - hästar lär sig givetvis att tycka om oss, inte minst för att vi kommer med foder till dem! Vi kan också göra tillvaron mer dräglig, genom att pälsvårda (borsta, rykta osv) och annat.

Och - hästar är olika individer. Givetvis tycker en del hästar om att motioneras, med eller utan ryttare. En del blir "tokiga" av att inte göra nånting, precis som en del människor som "måste arbeta" medan andra trivs med att slå dank. Om hästen hålls på stall ökar givetvis rörelsebehovet! Lever den i flock i stora hagar, så tillgodoses mycket av det behovet ändå.

Sen är hästar så godmodiga, så de "låter oss" hålla på att träna dem på olika sätt, och de "står ut" med människans tokiga infall. Det är vad jag tror!!!

För övrigt är det för hett idag för att överhuvudtaget kunna tänka!!! (30 plus i skuggan)

Nu var jag lat i värmen och tog några redan skrivna stycken om min syn på hästar... och hästvård....

Men jag lovar att jag ska skriva litet dagsfärskt också.

Du undrar om mina mål för mina hästar och träningsmetoder, skötsel osv.

Jag får väl helt enkelt svara att mina mål för mina hästar IDAG är att de ska ha ett bra liv och må så bra de kan! Och att jag ska kunna vara tillsammans med dem så mycket som möjligt för att själv må bra, både i kropp och själ.

Förr så både red och körde jag och hade väl ofta någon liten tävling som sporre och mål. Visst kan mitt mål vara att mina små ponnyflickor ska bli inkörda och att jag ska kunna köra dem, men tävlingar lockar inte längre för mig. Jag har sett för mycket hur hästar blir utnyttjade i tävlingssyfte och ibland nästan betraktade som sportredskap istället för djur. Och den där driften att tävla avtar nog med åren, i alla fall för mig.

Nej, idag har jag hästar bara för att njuta av deras sällskap! Visst sköter jag dem, mycket noga om jag får säga det själv! De ska borstas och ledtränas och bindas upp och göras rena på alla håll och kanter, och sen är det ju en hel del kring stall och beten och foder och staket som måste göras....

Något av det bästa jag vet är att bara sitta och betrakta dem när de samspelar i hagen. Det låter som en sliten klyscha, men man lär sig något varje dag. Och de är så vackra, så det är rena njutningen att se dem röra sig.

Under våren har några "tanter"  -ha ha - träffats och löshoppat våra hästar. Sånt gillar jag, helt opretentiöst men roligt för både hästar och oss. Och sen fikar vi ihop och pratar häst förstås! På köpet får vi last- och åkträning och hästarna får vänja sig vid att stå en stund i ett främmande stall.

Nästan alla vänner och bekanta jag har gillar hästar och har hästar. Hästar är helt enkelt en självklar del av mitt liv.

Jag skriver mer om min syn på lastträning och övrig träning en annan dag.

ÄR VÅLD EN GODTAGBAR UTBILDNINGSMETOD?  eller VEM SLOG DIG, LILLE VÄN???? Mina båda islandshästar kom till mig när de var 5 respektive 9 år. Båda var förtvivlat rädda för piskan.  Den förste hästen darrade i hela kroppen när han fick syn på körpisken. Jag blev rätt chockad över en sådan kraftig reaktion, det hade jag aldrig sett hos någon häst tidigare. Det tog lång tid och mycket tålamod från min sida innan han vande sig vid att befinna sig i närheten av pisken och bli säker på att jag inte skulle använda den. Vi kände ju inte varandra då. 

 Körspö en säkerhetsfaktor vid körning 

Varför var det då nödvändigt att visa honom en körpisk? Tja, när man kör eller tömkör en häst, är pisken viktig som säkerhetsattiralj. Du måste kunna driva fram hästen, om inte rösthjälpen är tillräcklig. Att i sann Cartwright-stil driva fram hästen genom att daska med tömmarna är inte det rätta sättet…
Min andra häst var så förtvivlat rädd för ridspön,  att man inte kunde hålla i ett i närheten av honom. Han blev ångestfylld och ville bara slita sig och springa iväg.  Kom  en gren åt hans sida när vi töltade fram i skogen, så flög han uppåt och framåt, med rullande ögon, fnysandes som en annan stridshingst. Jag kanske bör tillägga att jag ALDRIG slagit någon av mina hästar!

En häst som aldrig blivit slagen kan väl inte vara rädd?

Jag kan förstås inte låta bli att fundera över hur mycket smisk de har fått innan de kom till mig. En häst blir sannolikt inte rädd för något den aldrig upplevt som obehagligt. Jag har fött upp egna hästar, och de brydde sig aldrig det minsta om spöet, eftersom de inte hade några negativa erfarenheter av det. För mig har piskan alltid inneburit en förlängning av min arm eller skänkel, och jag har kunnat  ”tippa” eller lägga till pisken för att förstärka en hjälpgivning, men då på ett mycket milt sätt.

Är en häst med ”utomordentlig vilja” egentligen en rädd häst?

Är det så att det hör till "uppfostran" i islandshästvärlden att slå sin häst när man rider in den? Att man är så mån om att få fram det man kunde kalla "vilja" eller "framåtanda" så att man måste ta till pisken som pedagogiskt redskap? Och är det någon som verkligen tror att man kan slå in kunskap i ett djur? Visst ska hästen ha respekt för spöet, men jag anser att spöet skall vara ett hjälpmedel, inte ett straff. En häst som drar iväg i full fart, inte av livsglädje eller för att den vill, utan för att den är livrädd för människan som sitter på dess rygg, är det något att sträva efter? Tanken gör mig sorgsen och förbannad.

Piskan är inte helt ovanlig som utbildningsredskap

Mina hästar är inte de enda som jag sett, som reagerar så på spö eller piska. Det verkar vara tämligen vanligt, inte bara bland islandshästar, utan även bland övriga raser. Jag har bevittnat kurser, där instruktören tyckt att det är självklart att på ett grovt sätt använda spö eller sporrar, för att hästen ska gå framåt eller för att den ska "veta hut", när den i själva verket inte förstår vad man vill att den ska göra. Om samma pedagogik användes i våra skolor, skulle väl nästan varenda lärare sitta häktad för barnmisshandel.  

Tävlingar tar fram det sämsta hos människan

Jag har också sett hur hyllade ”Mästare” inom olika ridsportdiscipliner använder   ”hjälperna” på ett mycket grovt sätt för att få sin häst att ”bjuda framåt”. Djuren får sitta emellan, för att människan vill uppnå något som djuret inte förstår eller kan prestera.  Tävlingar är i sig sannerligen ett fenomen som får de flesta att förlora sitt sunda förnuft. Viljan att vinna går här ofta ut över djuret. Hur ofta har jag inte skämts för att jag inte har protesterat högljutt när jag sett ojuste behandling av hästar, skrikit ut min ilska istället för att mumla argt och sedan gå och må dåligt! Om vi alla som reagerar också reagerar högt och tydligt, så skulle säkert många ryttare ändra sitt beteende.

Sopa rent framför egen dörr

En häst som behandlas respektfullt, lär sig att visa respekt. En människa som inte kan visa sina djur respekt, borde inte få ha eller hantera djur. Varför reagerar inte Djurrättsorganisationerna mer över hur vi behandlar våra hästar? Det är lätt att förfasa sig över magra, misskötta häststackare i fattiga länder, eller över skandalösa slaktdjurstransporter, men hur många av våra svenska hästar lider i tysthet p g a människans oförstånd och äregirighet?


Missförstånd – Ditt fel eller hästens?

När hästen gör fel, är det för det mesta för att ryttaren inte lyckas förmedla    vad den vill att hästen ska göra. Det är vår plikt som hästhanterare – ryttare att lära oss hästens språk, inte tvärtom. En frisk häst med förtroende för sin ryttare är   häpnadsväckande godmodig. De allra flesta hästar försöker faktiskt att göra rätt om de bara förstår var människan menar. När det inte fungerar alls beror det för det mesta  på att hästen har ont, inte fysiskt klarar arbetet eller reagerar på hård behandling. De allra flesta hästars problem finns - just det - i sadeln….  

Så nästa gång Du som ryttare lyfter pisken för att slå Din häst, tänk efter - borde du inte istället ge Dig själv en smocka?                                     Ylle  

(provokativt nog?   Detta är en artikel som jag skrev för några år sedan....