Idag tog jag Meya på en liten promenad. Hon är duktig att gå i grimma. Vi gick upp och hälsade på husse (om berget inte kommer till M......)

Nyponros ropade litet grand, men var inte överdrivet orolig. Meya gick snällt med. När vi kom tillbaka till hagen, ville Meya bara gå efter mig. Fast Nyponros kom och kollade henne, så att allt var som det skulle.

Igår när V och hennes dotter var här för att kika på nya ponnyn, lät jag dem springa ett slag inne på "gräsridbanan". Där är det fint underlag. När de susat runt ett tag stannade de vid varandra. Meya hamnade "bak och fram" och stoppade genast sin lilla nos under Nyponros för att se om hon möjligtvis hade litet mjölk...? Rosie tyckte att det var helt OK. Hon är så gullig mot sin lilla skyddsling! En riktig extramamma!

Svaret på frågan i rubriken är: ALDRIG!

Jag är anhängare av träningsmetoden POSITIV FÖRSTÄRKNING. Dvs, jag berömmer alla framsteg och ärliga försök och försöker att ignorera misstag.

Detta gäller såväl människor som djur. Men eftersom jag mest tränar mina djur, så handlar det om dem här.

Om jag tränar mina djur så undviker jag noggrant ordet NEJ. Jag försöker också att lägga band på mitt ev humör. Om man visar missnöje så får man möjligen en frustrerad och störd elev.

Men, allt umgänge med djuren kan ju egentligen ses som träning, även om vi själva inte riktigt ser det så. Dock är det, enligt min mening, viktigt att sätta gränser. Jag kan inte acceptera vilka beteenden som helst.

Unga varelser MÅSTE få gränser satta, för att veta vad som gäller! Mina hästar får t ex inte klia sig på mig (vem vill bli degraderad till stolpe?) Däremot får de gärna komma nära, om jag bjuder in dem. Till pussar och kel t ex. De får absolut inte bita mig (har aldrig hänt) eller sparka mig (har inte hänt). Men om de skulle göra det, så skulle jag ögonblickligen sparka tillbaka. Eller banka till dem, och skrika. Man får inte bli mesig, även om man bara är en människa. Eller just för att man bara är en människa! Hästar är stora och starka djur, och de måste ha respekt så att de inte springer omkull mig.

När jag kommer med fodret, får de absolut inte tränga sig fram och försöka ta själva. Då måste de hålla avståndet och ge mig utrymme. Om man utstrålar styrka och självförtroende brukar det inte bli några problem. När de får sin kraftfoderbalja, ska de backa undan några steg. SEN får de baljan. Det här tycker jag är ganska så lätt att lära dem. Kommandot "back" och ett finger mot bogen, så lär sig den minsta fölunge att man inte får trängas.

Men piska, aldrig i livet! Pussar däremot....

En vän till mig fick nog av alla böcker och artiklar om människor som "talade med hästar", "viskade till hästar", "dansade med hästar" osv. Hon ruvar på idén att ge ut en bok med titeln "Kvinnan som piskade hästar". Bara för att provocera...

PS - hon piskar inte alls sina hästar, bara så att ni vet....

Fick också ett nytt ord för en viss hästhantering, ur en artikel om John Moore i tidningen Hästfocus:  "Horsemansshit...."  Det stämmer verkligen in på vissa besser-wissrar till hästhanterare (?), som KUVAR sina hästar, fast de själva tror att det handlar om HORSEMANSHIP.

Ibland är det bara så skönt att titta på litet somriga bilder. För att övertyga sig själv om att det är en tid som kommer, om inte himlen ramlar ner över våra huvuden (Asterix)

Igår var jag hos en bekant och skulle ta bilder av de ystra lammen. Jag vet inte vad som tog åt kameran, men den strejkade totalt.

Istället för bilder på söta lamm blev det såna här, uttrycksfulla på sitt sätt...

Ett av mina favoritprogram just nu på TV är 3;ans "2 1/2 män..."

Charlie Sheen spelar en charmig kvinnojägare som bor med sin bror i fräscht hus vid stranden i Malibu. Brorsonen Jake är bara BÄST... 

Vad amerikanarna kan, så är det att göra kul sit-coms, alltså såpor. Rappa ordväxlingar, roligt så att man viker sig dubbel ibland....

Ponnyflickorna är verkligen tajta redan. De går inte många steg från varandra...

Scen: Utanför stallet. Islänningen Vhiskur är instängd framför stallen med sin höranson (som han har ätit upp), ponnyflickorna i färd med att äta upp sina höhögar. Matte passerar förbi på vägen....

Vhiskur: "Hummm, hmm.." (Snälla matte, släpp ut mig till de söta flickorna..")

Matte: "Nää du, de har inte ätit upp ännu, så du får allt vänta!"

Vhiskur: "Humm humm humm" (Jamen jag vill inte vara instängd här, snälla snälla snälla!)

Matte: "Nej, de äter mycket långsammare än du, dessutom behöver de ha mer foder, så det dröjer ett tag"

Vhiskur: (starkare och mer otåligt) "HUMM HUMM GNÄGG!!!" (Nu släpper du ut mig och det genast!!!)

Matte: (skrattande) "Ha ha, bra försök!"

Vhiskur: (moloket) "Mmmmm... " (skiiiit alltså...)

En sån tur att vi inte har några närbelägna grannar, då kanske det dröjer innan de vitklädda männen kommer med sin tvångströja....?