Idag var det mitt favoritväder när det gäller att fotografera. Satte upp Lille Hund (som övrigt mår prima, har bara några "hjärnspöken" kvar efter stroken, några trösklar som han inte vill gå över, men det får man väl leva med) på den mossiga stenen och tog några bilder.

Nöjd!!!

Tack, äntligen får hästsporten litet av den tv-tid som den är förtjänt av, med så otroligt många utövare och anhängare inom Sverige!

Sändningarna från showen igår kväll var helt makalösa!!  Mest rysningar fick jag förstås av fransmannen Pignot med sina underbara lösa hästar. Men frieserhästarnas dressyr, holländska körhästarna, Rolf-Görans hopprundor, getterna och vallhundarna, ja det var mängder med fina inslag!

Som TV 4-chefen sa, i fredagsmorgonens nyhetsprogram, "Ridsporten är unik eftersom båda könen av alla åldrar tävlar mot varandra..."  Så sant så sant. Och ännu finare tycker jag att det blir när det inte är tävling utan uppvisning som visar litet grand av allt vad dessa underbara djur gör för oss.......

Hade tänkt försöka få några hopp-och-skuttbilder av Meya idag när vädret var så finemang. Sagt och gjort. Släppte upp Vhiskur utom synhåll så att han fick beta litet runt huset. Då brukar Meya leva rövare nere i hagen, stegra sig och hålla på. Men....

Tänkte inte på att dessa welsh mountainponnier är SÅ människotillvända! Så fort jag kom ner med kameran i högsta hugg så klibbade hon bara fast vid mig..

Så här:

Och så här:

Jag brukade alltid vara petnoga med att hästarna ALDRIG fick invadera min privata närzon, men de här små keliga ponnierna låter sig inte imponeras så lätt. Och Meya är så söt så jag förmår inte genomdriva någon längre stränghet. Så fort jag slutar är hon lika nära igen!

Men till slut lyckades jag få några huvudbilder när hon tittade bort några sekunder....  

Var är min kompis?

Malmlunds hundgäng är härligt glatt. De uppskattar verkligen att få komma ut på skogspromenad. Efteråt får de torka tassarna en stund på filten innanför dörren. Det här är nog enda sättet att få med alla FYRA på bild!

Jaktlabradorflickorna Viva och Bubblan är både poseringsvilliga och bildsköna.

Min kompis V är motvilligt förankrad i sin rullstol därinne i huset, så jag åker dit så ofta hon vill ha hjälp och tar ut hundarna och lunchfodrar hästarna.

Det var ett härligt väder igår (regnade inte!!!) och Sammie njöt av att träffa sina hundpolare igen.  Från ridbanan kommer man direkt ut i den fina skogen.

Ja skandaler är det gott om!

Grisuppfödarna har ju varit i rampljuset flera gånger tidigare. Nu har Djurrättsalliansen varit ute och smygfilmat vedervärdiga missförhållanden hos grisfarmare. Grisar som är skadade, döende och som äter på varandra. Smuts och dynga och inget strö så långt ögat ser. Trångt och totalt undermåligt i övrigt.

Den fete jordbruksministern satt där i morgonnyheterna och upprepade som en annan ramsa: "Det är DJURÄGARNA som har ansvar för sina djur..."   Ja men", sa programledarna och representanten för Djurrättsalliansen, "när det inte fungerar som det helt tydligt inte gör nu, då måste väl någon annan ta ansvaret?"

Då hänvisade Eskil till länsstyrelserna, som redan när kommunernas ansvar för djurskyddet togs bort vid nyåret 2009 klagade över att de inte hade resurser för att göra något.

Man blir så trött, så trött! HUR kan människor hålla intelligenta djur på detta sätt och dessutom FÖRSVARA det? Återstår för oss konsumenter att ställa krav på det kött vi köper, om vi nu absolut skall äta kött? Vi har stor makt! Om alla BOJKOTTAR griskött som man inte vet var det kommer ifrån, blir det nog snabbare förändringar, än om myndigheterna ska mala på i sin tröga kvarn och fortsätta att skylla på varandra...

Vad gör DU?

Vill ödmjukt be er att ta en titt på inläggen för ett år sedan, de finns direkt här nere till höger..

T ex "han kommer sist"  där ni får se hur mycket snö vi hade samma datum förra året! Inte litet minsann!  Och därmed sänder jag en tacksamhetens tanke till Vädergudarna så länge de behagar hålla oss snöfria....  snälla...   men det blir väl som med den där ponnyn på önskelistan... nada...

Den 24:e, om en månad infaller den förbannade julaftonen. Jag har länge haft svårt för just julen, faller in i någon slags negativ koma då och önskar bara att den ska ta slut....

EN anledning är att julens krimskrams och hysteri startar redan i OKTOBER, med div julmarknader och fiffiga knep för att få oss att spendera onödiga pengar på bjäfs...

En annan kan väl relateras tillbaka till BARNDOMEN och alla sneda förväntningar man hade och alla MÅSTEN som fanns då...  kanske det faktum att snälle morfar dog hemma hos oss en julafton (jag var väl 7-8 år) har bidragit till min negativa inställning?

Kanske borde jag lägga mig på psykedeliska soffan och noggrant låta utreda varför det slagit knut just på mina julkänslor? DET vore något att bita i för nån schrink.

Kanske beror det hela på att jag inte haft glädjen att få höra smällandet av egna små griniga barnfötter som undrar när Kalle Anka kommer eller när man får sitt berg av julklappar? Eller att farsan alltid envisades med att slafsa i sig äckliga grisfötter i gele och doppa bröd i ett gryta full av fett? Eller beror det möjligen på att jag aldrig fick den där PONNYN som alltid stod högst upp på önskelistan?

Den har jag idag!