Ibland är det så svårt att veta vad som är rätt eller fel, speciellt när det gäller ens hästar. Trots att det var oerhört jobbigt att skiljas från två av ponnierna förra året, Cinnamon och sedan Nyponros, så gjorde jag det för allas bästa och nu trodde jag att det äntligen var lugnt nere hos hästarna, den nu 18-årige islandsvalacken Vhiskur och tvååriga welsh mountainstoet Meya. Men säg den glädje som varar.
De senaste veckorna har Vhiskur visat sig klart irriterad på Meya och
jagat henne långt ut i snön när jag kommit ner, trots att de hittills varit så såta vänner. Vadan nu detta? Mitt största bekymmer är förstås hur ont Vhiskur egentligen har och att hans nykomna ilska beror på detta. En kort historik kan vara på sin plats här:
Jag köpte Vhiskur 1998 när han var nyligen inriden och 6 år gammal. Jag har hela tiden varit mycket rädd om honom, alltid värmt upp noggrant i början av ridturerna, alltid slutat när det gått som bäst, ofta gått hem långa bitar, aldrig ridit speciellt hårt. Töltträningen tyckte jag ganska tidigt var för slitsam, jag gillar inte riktigt det där hetsiga sättet man ska rida dem på, så jag red honom som jag ridit andra hästar, uppmjukande dressyr och normal skogslufs. Efter några år körde jag också in honom, för att kunna motionera honom utan att belasta ryggen. Han har blivit regelbundet masserad av en duktig massör för att hålla koll på muskulaturens tillstånd.
Älskade, älskade islandspojke.....
Men 2006 visade han en smygande bakbenshälta som inte ville gå över.
Veterinärbesök, kiropraktor som manipulerade korsbensleden, equiterapeut och akupunktur. Stundtals verkade det bättre men sen kom det igen. In till klinik, röntgen, inget spår av spatt, ingen annan direkt diagnos heller.
När jag hade provat ALLT blev han triangelmärkt och utdömd sommaren 2007. Eftersom jag har honom hemma tyckte jag att han kunde leva kvar som pensionär så länge han hade ett bra liv utan större smärtor. Jag har fortsatt att sköta honom noga och jag köpte en liten ponnyfröken som sällskap till honom, två ponnyfröknar, ja den historien känner ni kanske till vid det här laget... I annat fall, backa bloggen till hösten 2007...
Första hälsningen på de små ponnyflickorna januari 2009
Han haltar inte synligt när han rör sig i hagen, men om jag vid enstaka tillfällen försökt att rida eller köra visar han efteråt att det gör ont, bl a genom att stå på ett underligt sätt med sina bakben. Han blir allt svårare att verka bakhovarna på, lämnar inte gärna ifrån sig ett ben, och när han väl gör det så darrar hela bakdelen.
Så här konstigt kan han stå med ena eller andra bakbenet = ont!
Han har visserligen aldrig varit en häst som rört sig mycket i hagen. I somras kunde han tokgaloppera nång gång då och då, men numera rör han sig inte mycket, står mest stilla på nån favoritplats. Han tyckte att fröken Nyponros var FÖR livlig, men Meya har han gillat hela tiden, hon var också lugnare i sin läggning. Men nu börjar även hon att bli rastlös och småirriterad över sin triste kamrat som mest vill stå stilla. Så nu testar hon istället mig, hon är ju unghäst! Nånting måste få hända i hagen, tycker hon.
Om man kan bralla runt så här så har man väl inte speciellt ont? Höst 2009
Mitt dilemma nu är att veta HUR ont han har. Man känner ju sin häst, och jag har alltid tyckt mig kunna läsa honom och se i hans ögon vad han tycker. Jag älskar honom hett och innerligt, men det är ju inget skäl att låta honom lida! Tvärtom så tycker jag att det är en djurägares ansvar att skydda sina djur mot ett ovärdigt liv med orimliga smärtor. För mig är han inte ett nyttodjur eller ett sportredskap utan en verklig vän.
Ni som har era hästar inackorderade står väl inte inför samma problem. Det är för det mesta omöjligt att ha en triangelmärkt häst kvar, om man har den inackorderad för stora pengar. Det är annorlunda när man har hästarna hemmavid, då syns inte summorna det kostar så där direkt. Mer i klump liksom, och låter man bli att summera så kan ju alltid leva i illusionen att det inte är så dyrt.. .så det handlar inte om ekonomi utan om livskvalitet för hästen.
Men det svåra beslutet är så oändligt svårt att ta. Den här vinterns hårda köld har ju gjort många smärttillstånd värre, det märker jag ju på mig själv. Ibland känns det nästan ogörligt att klara det praktiska kring hästeriet. Blir det bättre när våren kommer? Och OM jag beslutar mig för att ta bort honom, vad gör jag med Meya? Ska mitt liv bli hästlöst, det är ju otänkbart!
Det här handlar mina grubblerier om just nu. Och det verkar inte finnas någon som kan hjälpa mig med råd, trots att jag kastar frågan kring mig. Men beslutet är ju mitt, och enbart mitt. Många tårar blir det.
Måndag 8 feb 07:58
Skrivet av: Joanna
Usch jag lider med dig, jag har också ett sådant beslut att ta framöver, har ett 19år gammalt sto som tyvärr också går på sin sista tid pga av gammal gaffelbandsskada.
Dom gammla hästarna är som gammla hundar, som goast då.
Kram Joanna
Måndag 8 feb 09:20
Skrivet av: Marit
Tror ändå inte han behöver ha så ont... om de bara får gå som de vill så brukar de ju inte må illa av skadorna. Han kanske bara inte gillar henne.... även om han gjort det förut. Det kanske går över snart, hoppas det så matte slipper vara bekymrad!
URL: http://dressyrwelsh.zoomin.
Måndag 8 feb 10:03
Skrivet av: Aramis
Usch, usch, usch. Lider verkligen med dig Ylle! Min tävlingshäst skadade sig rejält i hagen för tre år sedan. Jag gjorde precis ALLT som kunde vara tänkbart för att få honom att bli ohalt. Jag promenerade, equiterapeutade, tog honom till veterinär efter veterinär, undersökte, lät honom opereras, behandlade, satte igång, promenerade et cetera et cetera. Säg inte det jag inte gjorde! Under hela denna tid hade jag honom installad - för mig kunde inte något räknas i pengar men efter år av försök kunde vi konstatera att avlivning var snart den enda utvägen. Jag trotsade allt vad veterinärer sade, körde upp honom till mina föräldrar, drog av skorna bak och lät honom "vara" i två år. Han fick kärlek, mat, enormt mycket utevistelse i stooooora hagar - och idag (tre år senare) är han HELT återställd. Jag vet vilka tankar du brottas med och jag kan inte säga nog hur lycklig jag är att han blev frisk av att gå och skrota i två år. Otroligt! Min veterinär är minst lika glad som jag - Rigoletto är min älskade bästa vän! Inte min tävlingsmaskin, min sport eller något annat! Jag kan bara skicka en stor kram till dig och vill inte påverka dig åt något håll - det enda jag vill säga: följ din "magkänsla" - den brukar vara den bästa.
URL: http://aramise.bloggagratis.se
Måndag 8 feb 10:26
Skrivet av: ylle
Tack AK! Och för Ditt mail också...
Joanna, ja inte är det lätt.. speciellt inte när man haft hästen i snart 13 år...
Marit, han FÅR ju gå som han vill... för mig verkar det oroväckande att han börjat bli sur och arg på henne, bara så där... jag ser det som ett dåligt tecken!
Aramis, han har ju gått och skrotat i fyra år (i över ett år INNAN triangelmärkningen, med allehanda behandlingar och kurer) så det är ju inte det som är problemet. Utan att jag tycker mig märka att han fått mer ont, det är så små små tecken, hästar och speciellt islandshästar är ju såna passiva hanterare som inte vill visa utåt hur ont de har... och jag vill inte låta en häst gå och ha ont bara för att inte vill/vågar ta beslutet.. men ändå vill jag veta att jag gör rätt! Grubbel grubbel....
URL: http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
Måndag 8 feb 10:32
Skrivet av: Stina
Känner med dig Ylle som går i dom här tankarna. Så svårt, så svårt ...
Den enda tanke jag har om det hela är att du kanske ska avvakta till våren och se om han mår bättre då ?
Den här vintern med dess kyla och enorma snömängder är ju extrem och kanske lite för mycket för en stackars gamling som har "lite krämpor".
Kanhända mår han bättre när vintern släpper sitt grepp ?
URL: http://billiejean.bloggplatsen.se
Måndag 8 feb 10:35
Skrivet av: EXZENTRICS MARIE
Tyvärr måste jag ju säga att även jag känner igen Ylles grubblerier.
Känner att min enda underliga kommentar just nu är "No comments" och då hoppas jag att Ylles tolkar det på det jobbiga tyvärr rätta sättet...
URL: http://welcome.to/stuteri.exzentric
Måndag 8 feb 11:06
Skrivet av: Viveca
Usch vad svårt! Tänk om de kunde tala, vilket vi pratat om många gånger förut. Vet inte hur jag själv skulle gjort i din situation. Tyvärr så hamnar man i denna situation förr eller senare. Stallägaren har precis fattat beslut om att avliva sin ena islandshäst. Han är 16 år och har magrat av de senaste åren pga en inkapslad infektion. Tidigare har han haft kvar sin livsgnista, men nu bryr han sig knappt om när man kommer med hö längre. Det är inte lätt, men jag hoppas att du kommer fram till hur du vill göra så småningom.
Kramar!
URL: http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Måndag 8 feb 11:37
Skrivet av: Carola
Tänk om dom kunde prata med oss de små.....
Man kan ju hoppas att den plötsliga tjurigheten har med pälsbyte att göra!
Måndag 8 feb 11:59
Skrivet av: Ann-Britt
Usch ja det är svårt att ta beslutet. Tokgaloppera kan de göra fast de har ont. När de väl får upp ångan slår nog endorfinerna till och de känner inte att det gör ont. Men du får väl följa magkänslan, som en annan kommenterare sa. Det brukar vara det som är rätt. Att han har blivit sur och grinig är väl inget gott tecken precis....
URL: http://gustavsborgpre.bloggplatsen.se
Måndag 8 feb 13:40
Skrivet av: madde
Oj vad svårt det ska vara för dig. Jag sitter lite i samma situation som dig -fast med en halt hund. En New foundland som blir 10 i år och har måttliga pålagringar fram och som är halt när hon legat och inte mjukat upp sig och när hon gått mer än ca 45-60 minuter ute :(.
Hon klarar sig ju också bra när hon bara såsar på och inte ansträngs i princip alls -men frågan är ju den.. hur ont gör det i "viloläge" om ens alls och hur vet man det på riktigt?
Jag har väl tänkt så här att så länge hon äter som vanligt, dricker och kan gå mindre promenader får hon vara kvar -men det blir ju ett rätt stort gränsland mellan "lite dålig men det går" och "dålig så att det inte går längre".
Vidriga beslut man måste ta ibland.
*kram
Måndag 8 feb 13:56
Skrivet av: Elin
Vilken otroligt jobbig sits och jag är inte avis på den.
Mitt halvblod är det ju si och så med men han har inte visat någon hälta eller problem av att bara gå o skrota o ridas i skogen lite då o då. Utan har humöret på topp iaf.
Men han ska ju få bli pensionär och kommer eventuellt flytta till lösdrift efter sommaren om jag hittar någon.
Och bara det beslutet har varit jobbigt för mig så förstår att du verkligen har det jobbigt som har ett större beslut som vilar på dina axlar.
Nu är det ju så att vintern i år har varit väldigt väldigt hård och att ta sig fram i enna höga snön har varit påfrestande för de flesta hästar. Och kan det då inte vara så att han måste "jobba" mer för o ta sig fram och kanske fått ont pga det!?
Jag kan inte säga hur du ska göra. Men jag hade väntat till våren iaf och sett om det blev bättre eller inte.. Vara för att man ska vara säker på att man inte gör något förhastat.
Och inte ska du bli hästlös?
Finns ju massa sällskapshästar o hitta.. I värsta fall har ju jag ett halvblod som står till förfogande men kanske är för stor för ditt stall?
Håller tummarna för dig!
och skickar massa massa styrke kramar!
URL: http://karisma.bloggagratis.se
Måndag 8 feb 16:23
Skrivet av: Sophia
Låter inte alls kul, jag hoppas det löser sig för dig.
Självklart ska han inte behöva lida, man vet ju själv hur man mår när man har ont, tänk då om man har det jämt och ständigt, usch usch...
Du kan ju alltid göra en till hage och skaffa en äldre lugn häst som sällskap och skaffa en busig kamrat till din andra ponny
URL: http://gottisar.bloggplatsen.se
Måndag 8 feb 18:15
Skrivet av: Kryddan
Skulle tro att din häst har Shivering. M a o en nerv som ligger i kläm. En sådan häst skall aldrig ryggas och det bästa är att bara lyfta bakhovarna på så liten höjd som möjligt. Så det är inte självklart att muskulaturen darrar p g a smärta utan troligtvis p g a "klämmet". Vid verkning så kan man kanske ge något smärtstillande, kolla med din veterinär.
Detta var bara en ren reflektion när jag läste vad du skrev, jag vet naturligtvis ingenting om just din häst. Men jag känner igen symptomen eftersom jag har haft en Shiveringhäst.
Kram, Kryddan
URL: http://kryddan.bloggplatsen.se
Måndag 8 feb 20:57
Skrivet av: Emily
Här är mina tankar...
- Man FÅR krämpor när man blir äldre, man är inte lika pigg som man var innan. Man filosoferar mer och man blir tröttare på "dagens ungdom"
- Djup snö och kyla är jobbigt för alla hästar, träningsvärk och ömma muskler = man rör sig mindre= man blir stelare= man får mer ont = moment 22
- Man känner sin häst bäst, och precis som du skrev; islänningar bland andra visar INGENTING och när de väl gör det så har det gått långt... (Julle, iof fjordhäst men ändå, i princip olevande när vi kom in till klinik vad gällde värden, men var ändå hyfsat pigg och glad...)
- Det största och svåraste ansvar man har.
- Inget kan förbereda en på den dagen, men när den är kommen så vet man, då talar de om det....
Tusen andra kommentarer men nu blev det lite tungt att tänka vidare....
URL: http://gandalf.zoomin.se
Måndag 8 feb 21:49
Skrivet av: My
Mina tankar går med dig o det kommande beslutet som någon gång kommer, vare sig man vill eller ej! Inte är det lätt...
URL: http://www.stuterijewa.se
Tisdag 9 feb 16:06
Skrivet av: Johanna
Känner igen en del av symptomen på min häst. Har du fått bakknäna kollade på honom? Min häst behandlades med shockwave och laser på bakknäna, även en del akupunktur. Efter två behandlingar var symptomen borta! Han stod nästan alltid och vilade på ett bakben, och bytte hela tiden. Var problem med skoningen, drog upp benet och ville inte stå på det andra. Värt att kolla bakknäna!
Onsdag 10 feb 17:28
Skrivet av: Kerstin
Usch och fy när den här tiden kommer som djurägare.
Vi hade en ponny, 18 år när han kom, nyss friskskriven från en långvarig hälta i en framkota, vi hade aldrig några problem m hälta, men vid 23 års ålder stod han med tjockt vintertäcke på och bara skakade för att hålla värmen under sensommaren/tidig höst. Men vi valde att blunda, en dag bet han mig ordentligt i armen när jag borstade... Som alltid så stod jag och funderade på hur jag skulle göra, jag tog det som ett tecken på att det var hans sätt att säga att det räcker nu, orkar inte ngt mer.
Lyssa till din pålle, han "pratar" med dig, men bara du kan avgöra vad han säger!
URL: http://stallrosen.zoomin.se
