Vhiskur sov i en furstlig bädd om 3 x 6 meter i natt. Han hade varit lugn. Man ser alltid av boxens tillstånd hur hästen mått. Alla sina högar hade han lagt snyggt i ett hörn.  Han har varit lugn i hagen, inget spring. Han ropar när han ser mig och spanar litet i fjärran. Han förstår att Meya har flyttat, och bäst av allt, han är inte desperat.

Min kloka, kloka hästpojke

Idag har jag varit nere hos honom rätt ofta. Borstat o kelat. Jag har berättat för honom att det nog är en liten russfröken på väg till honom, en flicka han känner sen förut. Hon tog hand om honom när han kom till lösdriften i Syninge vintern 07/08.

Mattes klappar uppskattas alltid, extra mycket idag

Jag är så glad för Meyas skull, nuförtiden inbillar jag mig inte längre att alla hästar har det allra bäst hos mig, men det känns tomt och konstigt och väldigt sorgligt att min "ponnytid" nu är över.  Det är bara att konstatera att varken jag eller Vhiskur förmår hålla energiska ponnyfröknar av den bedårande rasen welsh mountain på gott humör = det enda som verkligen hjälper är förstås en hoper glada ponnykompisar! Men det blir för mycket för MIG! Så jag lägger mig under mossan ett tag och sörjer, och väntar på nyheter från Halland och Norge!

För det mesta var vägarna ganska så tomma igår...

Man ser mycket när man är ute och åker. Här ett vackert hus, jag tror att det var i Karlskoga?

Men ibland hamnade jag förstås bakom lastbilar, Svensk Skog På Väg t ex:

En gång blev jag omkörd AV EN BÅT...   det kändes förstås kymigt! På torra land!

Massor av roliga ortsnamn åker man förbi. Vem vill t ex bo i Myggbo??? Hellre då i Gottebol...  I Våtsjö känns det onödigt blött...   och var bor alla grytor - om inte här..?

Nästan hela hemvägen hade jag ett hotfullt molnområde väster - norr om mig. Kan det vara aska??

Vi startade den långa resan i gryningen, Meya och jag. Som vanligt knallade hon rakt upp på släpet. Den lilla damen är fantastisk i släpet, står helt stilla och lugnt.

Vi tog en rejäl fikapaus nära Örebro. Dvs jag fikade och Meya knaprade äpple och morot. För övrigt mumsade hon frukosthöet och var hur cool som helst. Drack litet vatten också.

Jag har aldrig varit med om en häst som är så lugn när den åker transport.

Framme i Säffle trippade hon av och kollade nyfiket in ponnierna som bodde där. Den norska köparen hade ett splitternytt bautasläp, plats för 3 hästar, ståendes snett bakåt liksom, den position som hästar verkar välja om de får.

Min norska köpare verkade väldigt rar. Vi pratade en stund, och sen gick Meya utan att tveka ombord på det okända släpet. Hon såg ganska liten ut därinne...

Men det var också OK för henne, hon är lugn, inte lobotomerad om ni trodde det, utan bara helt enkelt cool! Trygg i sig själv, skulle jag påstå.

Resan hem gick OK. Jag körde bil mesta delen av dagen, men det går bra, jag gillar ju att köra bil, ensam, så att jag kan ha la la på riktigt högt.

Kanske ni tror att det är tårar på vindrutan, men det är regn! Jag grät inte alls när jag lämnade henne, och bara litet när jag blev ensam i bilen...

Värst var nog att komma hem och se Vhiskur komma störtandes för att hälsa sin lilla flicka välkommen hem. Och så var släpet tomt. Bara matte i. Som gosade och hade sig och stängde in honom över natten, för att han skulle ha lugn och ro.

Sms kom senare på kvällen att Meya var i sitt nya hem, allt hade gått bra, och hon var installerad i nyhalmad box med hö och vatten för en välförtjänt nattvila..

Reser man kors och tvärs över jorden för att hitta sig själv?

Eller kanske för att komma BORT från sig själv?

Alla människor är galna i att resa... så fort någon vinner litet pengar så blir svaret på den obligatoriska frågan (är inte alla mediafrågor i dag så förutsägbara?) "VAD ska Du göra med pengarna?"  -"Jag ska RESA..."

Vad händer om askmolnet, här eller där, naturkatastroferna duggar tätt nu, man inte längre KAN resa kors och tvärs över jorden? Kommer många att tappa sig själva då, eller den dom letar efter eller aldrig finner, eller inte vill vara med så de reser så förbannat ofta...?  Ja inte vet jag.

Men jag har hittat mina stora fötter fast förankrade i den roslagska mossan. Jag VILL INTE resa mer.  "Ska ni inte resa???" tjatar bonussonen... som om det vore nåt FEL på oss för att vi inte frekventerar Arabemiraten, Caymanöarna, Madagaskar eller nåt annat coolt resmål. (?)

Visst har jag rest i mina dar. Aldrig till Mallorca gubevars (VA - är det nåt FEL att resa dit kanske? frågar vän av ordning) men litet i England, Tyskland, Frankrike, Grekland, Spanien, Portugal...  jag har aldrig varit i USA för att jag aldrig längtat dit.  Jag får nog av USA i alla tramsiga serier därifrån. Blää!

Jag har jobbat utomlands, och aldrig upplever man väl landet lika äkta som då, har jobbat i London och i München, dessa världsmetropoler. Jag gillade den tiden, men det var DÅ.  "I was so much older then, I´m younger than that now..."

Att resa är att dö en smula. Nu barkar det väl hän åt Döden hur man än gör, men jag har beslutat mig för att mitt återstående liv vill jag nog inte så långt ut i världen. Nää, jag står bra här i Roslagsmyllan. Förbannat bra!

I morgon är det dags. Lilla Meya åker till Norge. Givetvis är det många motstridiga känslor som härjar i mig, lessenhet och sorg; nu skiljs jag från den sista ponnyflickan, men samtidigt glädje och förväntningar på det nya liv som jag hoppas att Meya ska få, med glada kompisar och en kärleksfull matte som kommer att fortsätta att ställa ut och kanske låta henne få egna små föl så småningom....

Veterinärbesiktningen idag gick hon igenom med flygande fanfarer, både titt i munnen, lyssnande på hjärta och lungor och en temp i rumpan bemötte Meya med upphöjt lugn. Därefter fick de komma ner i den del av grundhagen där det växer några enstaka grässtrån..

Glädjen är stor över den lilla ynnesten...

Och Vhiskur, ja han kan han också..

Lille Hund blev badad och klippt i förrgår och är nu piggare än någonsin! Att få ligga på trappen i vårsolen gör förstås sitt till, och att få träffa trevliga kompisar också...

Bild på Nyponros´make efterfrågades.. så här ser han ut (han är som sagt även Meyas far)

Bilden har jag snott från Joannas blogg...

Följde väderprognoserna igår och blev allt mer tveksam till torsdagsvädrets lämplighet för längre roadtrip med värdefull silvermanad flicka i transporten.  Samrådde med norska köparen och vi var överens om att skjuta det hela till nästa vecka.

Med sommardäck så ger man sig inte ut i onödan i busväder. Och nu faller flingorna stora som näsdukar utanför fönstret, och jag kan nöjt konstatera att jag tog rätt beslut!