Lille Hund är helt underbar. Det är han ju ALLTID, men nu när matte sörjer så är han extra mån om mig. Djur är så oerhört inkännande. Han följer med mycket mer vart jag än går, och tittar till mig allt som oftast.  Älskar Dig, Sammie!

Såg i marginalen under rubriken "för ett år sedan". Tre blå smurfar i min hage. Så annorlunda allt blivit på bara ett enda år!

Det har varit en fruktansvärd vecka, en hel vecka har nu gått, jag har gråtit och grubblat och stundtals känt mig som en hästmördare och frågat mig själv om jag kunnat göra annorlunda... den där morgonen för en vecka sedan ville jag förstås avboka allting, men gjorde det inte...

Sen har jag kommit fram till att det var bäst som skedde, jag måste acceptera det och sluta att gräva ner mig i svarta tankar. Istället tar jag fram alla fina minnen och är tacksam för alla de år jag fick med min Vhiskur. Han blev utdömd för tre år sedan ganska exakt, han fick ändå tre år till av kärlek, omsorg och frihet.

Det känns som om jag är på väg ut ur dimman igen, med stor hjälp av mina goda vänner och även av alla uppmuntrande kommentarer här på bloggen. 

Lille Hund följer mig tätt i spåren och glädjer mig med att han nu är tillbaka i sitt gamla jag, som för ett år sen. Lika pigg och alert, vägran att gå över trösklar och i trappor är ett minne blott.

Livet går vidare.

"I feel like some old engine... I lost my drivin´wheel...  "  så lät en låt från min ungdom. Sån känner jag mig just nu.  Ni får ursäkta.

Inte var det så roligt att det blev midsommar, midsommarafton kom och gick. Jag känner inte för att fira mitt i denna tomhet och saknad.

Jag är nog inte rolig att vara med just nu.

Fast försommarblommorna prunkar vid alla vägkanter och i rabatterna, och det är vackrare än någonsin.

Min hage är tommare än någonsin.

Det känns som en väldig tröst med era fina och känslofyllda kommentarer! Många kramar från mig till er

Och mitt i all sorg känner jag också en stor lättnad. Det är en evigt tärande oro att ha en häst som inte mår bra... men hästar är duktiga på att dölja smärta, de är ju trots allt bytesdjur...  så att förstå när slutet är det enda rätta är ett balanserande på en knivsudd. Det är inte lätt att spela Gud, vilket det känns som när man ska besluta om exakt dag och tid, om liv och död.

Nu vet jag att Vhiskur slipper det onda och har det bra där bortom Regnbågsbron, och jag minns med glädje alla våra fina stunder, hur den nervöst hyperängslige unghästen sakta förvandlades till en trygg och inkännande kamrat som t o m accepterade att dra vagn, trots att han höll på att krypa ur skinnet av skräck första gången han såg den...   att få ha varit med på den färden är inget annat än en ynnest!   

Min hage är så tom

Din välkomstgnäggning fattas mig

Mina ögon spejade som vanligt först     efter hästarna

innan jag rycktes tillbaka till verkligheten

ska de någonsin sluta att speja? Och sluta att tåras?

Där ligger en grimma, den mjuka

och hinken med godis som Du inte hann äta upp

och päronet - Din favorit

så fort gick det

-och vinden viskar Ditt namn

              vhiskur

Det allra svåraste...........

Vhiskur har vandrat till Körsbärsdalen idag. Min allra vackraste pojke... Han har varit utdömd i tre år nu, men haft ett gott liv utan krav tillsammans med sina ponnyflickor i hagen. Jag har alltid månat om hans bästa.

Men man kommer till en gräns, när man som hästägare måste ta sitt ansvar. För mig var gränsen nådd när han, trots smärtstillande, hade svårt att lyfta bakhovarna vid verkning. Hans senaste lilla söta hästflicka, Celina, hade fångkänningar, och därför var jag tvungen att stänga upp dem till grusplanen vid stallet 22 timmar om dygnet. Varje gång jag kom förbi hagen frågade Vhiskur varför de måste stå där. Det kändes inte bra. Så Celina åkte hem i lördags, där har hon mjuk jordhage att vistas i, och alla sina gamla kära kompisar. Tack Marika för att jag fick låna henne!

De senaste dygnen har Vhiskur därför fått beta fritt dygnet runt. Jag har borstat och kelat och gråtit, och hans mjuka mule fanns alltid där för att torka mina tårar. Jag var med honom nästan till slutet, men den allra sista minuten fick min goda vän Agneta ta över, jag ville inte se honom falla. Vilken vän, som ställde upp på detta!  Det gick snabbt och smärtfritt, han hade fullt upp med havrehinken och märkte ingenting.

Jag försöker att tänka på alla fina stunder vi haft, en sån underbar kamrat han varit. Jag glädjs över de 13 år vi fick tillsammans men känner en oerhörd saknad. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, älskade älskade Vhiskur......