Stina

22 juli 2010 07:22

Tack för det, då slipper jag fundera mer på vad man har dom till *s*
Inte för att man måste ha dom till nåt ... men tankarna började mala =)

Birgitta

22 juli 2010 07:40

jaaa blir så avundsjuk..med gläds med du..
är ju helt perfekt..ingen kan komma och säga att den får för lite motion..eller syselsättning..
För den behöver ju bara vaa söt..

Tervaleijona

22 juli 2010 09:17

Vad roligt att ni ska skaffa en sådan, eller två eller 10 ;) Men de verkar vara ganska speciella djur som inte ger bort någonting gratis. Sen ser de ju för söta ut när de har päls överallt, till och med på mulen!

Matilda

22 juli 2010 11:50

Hejsan, Jusst nu har jag en tävling på min blogg :) kolla gärna så får du veta mer. Och glöm inte att anmäla dej! Hoppas att allt är bra med dej!
Med vänliga hälsningar Matilda :)

Izza

22 juli 2010 13:26

Jag glädjs verkligen med dig inför dessa era nya vänner. Inte någon mera tom hage! Underbart :)

Blossa

22 juli 2010 17:12

Ullen är fantastisk, har faktiskt haft förmånen att känna. Vore intressant att höra mer om folk som "använder" olika djur för utveckling av människor. Har läst om folk som kör ledarskapskurser där man får jobba med hästar för att t ex bli tydlig, använda kroppsspråk etc. Låter som om det skulle kunna avra en "affärsidé" för alpackafolk. Inte för att man måste "ha" djur till nåt, men ibland tycker jag det är synd när man "bara har" djur utan att försöka förstå deras situation och villkor. Att umgås med hästar på nära håll instämmer väl de flesta här har bidragit till den personliga utvecklingen. Hur skulle man känna sig efter ett par månader i sällskap av en alpacka?

Viveca

22 juli 2010 17:17

Intressant Ylle. Nu hoppas jag att du gör slag i saken och skaffar dig några små alpackor. De verkar underbara och är fantastiskt trevliga att se på. Så många olika färger och teckningar de har. Det blir nog toppen. Att man inte "brukar" dem som arbetsdjur är väl nog så skönt ändå. Känns som om mina hästar just nu kunde varit alpackor de med. De blir mest ompysslade och kelade med för tillfället.

Ylle

22 juli 2010 18:09

Ja Viveca, mina hästar kunde ju ha varit alpackor de också... vad gäller att detta med att "bruka dem". Vad gäller kynnet så stämmer det ju inte alls in på de glada och öppna ponnyflickorna, som älskade var och en som kom in i hagen, men väl på Vhiskur... han var superkänslig, hade alltid spröten ute, reagerade för minsta fel i tonfallet (alltså när man inte hade en mjuk och snäll röst, om jag bannade någon ponnyflicka - behövdes tyvärr ibland så mycket ofog som de hittade på - då var det istället Vhiskur som brukade reagera... han var mycket sparsmakad när det gällde människor, det var ytterst få som han kom och hälsade på, för det mesta gick han iväg om det kom främlingar eller var nådigt närvarande om jag bad honom...

Blossa, ja ullen är verkligen fantastisk! Dock kan jag inte riktigt se mig själv sitta och spinna ull i en hörna, hoppas att det finns andra som vill det!

Tror att det finns några som också använder alpackor för att folk ska lära sig att gå ner i varv och komma i kontakt med sin spirituella sida, där kan man minsann inte vara brysk och skynda skynda.... de verkar oerhört känsliga för vårt (och sitt eget förstås) kroppsspråk...

Blossa

22 juli 2010 19:56

Har textilkonstnär i familjen som skulle bli rusig av lycka av möjligheten att köpa ett parti alpackaull. Du behöver inte spinna själv! Fast vad jag förstått är även spinnande en lisa för sargade själar. Lycka till med alla idéer!

hermine

22 juli 2010 20:07

Jag tycker du skall söka på din blogg på snö/snöstorm!!!!!!!
TÄNK dig för!!!!!!!
Jag kan annars spinna ullen, och lära dig hur man gör!

Natalja

22 juli 2010 22:26

Jag hoppas verkligen att det inom en snar framtid går tre ljuvliga alpackor i dina hagar!
De är ju så häftiga : )
Kommer vi även få se Alpackebäbisar så småningom?

Kristina

23 juli 2010 00:09

Tja, jag har kanske fel i det där med dig och ny häst…

Alltid lika mysigt att läsa dina bloggtexter, välskrivet innehåll och bra tagna foton. Jag känner inte dig men jag gissar: Medfödd talang eller professionellt arbete med detta.

Måste hålla med ett tidigare inlägg från Ann-Louise om alpackorna... det lyser ju ”ha begär-varning” om varje foto!!!

Intressant, det du skrev under punkt 2, samt Blossas inlägg, kanske vissa djur kommer till oss av en speciell anledning?!?

Måste berätta, i anledning till detta: Tösen var en häst så som man förväntar sig hur en häst normalt fungerar, men hennes son Frej... *suck*. Med honom fungerade i princip ingenting, och jag konstaterade även att jag saknade min gubbes manliga pondus, för tydligen fungerar sådant till det mesta.

För några år sedan var jag av en tillfällighet på en samtalskväll med Carola Lind (www.carolalind.se), en lagom liten grupp där alla kunde vara med i diskussionen kring temat häst. Plötsligt tittade hon på mig och kastade de förlösande orden rakt i mitt ansikte:
- ”Valacken du har, han är inte din riktiga rid-/körhäst va´, honom har du fått för att utvecklas andlingen som människa”…. Tja, vad svarar man, det var ju bara att konstatera att den häst som tog mig ut på en glädjefylld tur med vagn eller släde var ju Tösen, och i umgänget med Frej kände man sig ibland som matadoren i Disney-filmen Ferdinand.

Ibland behövs en rejäl omskakning/kalldusch för man ska ta itu med något på ett nytt sätt. Svårast var nog min egen omskolning, eller vad jag ska kalla det (tja, du vet det där om att lära gamla hundar att sitta). Men med anammande av filosofin hos Claus Ferdinand Hempfling, Sally Swift (Centrerad ridning), Christina Drangel (ak.ridning/barock) och framförallt att stanna upp och kunna se sig själv, gav resultat till slut.

Behöver jag nämna att Frej blev en annan häst... och ändå var det inte honom jag ändrade på... ibland känns en del vägar outgrundliga. ;-)

Yeäsch... så låååångt inlägget blev... förlåt.

Ha det så gott – Kristina

Ylle

23 juli 2010 05:18

Stina, bra va?

Birgitta, precis så är det nog!

Tervalijona, man skaffar absolut inte en enda, och jag vill inte ha tio, men tre verkar vara ett bra tal... visst är de dundersöta! Och gratis - nää det får man nog ingenting av dem!

Izza, tack för Din varma omtanke!

Kristina, så underbart med långt inlägg!!! Man får tacka för berömmet.. fotograferat har jag gjort sedan jag var 8 bast, och skrivit har jag gjort i hela mitt liv, både i jobbet och privat... Jag har också hämtat mycken inspiration i hästhantering och ridning hos Klaus Ferdinand och Sally (använder litet snobbigt bara förnamnen, för efter allt läsande känns det som om jag kände dem...) Härligt inlägg kring Din valack Frej, visst är det så att hästar både ger och tar och kan bidra till att omvandla ens tänkesätt om man bara är öppen och ödmjuk nog...

Natalja, nää bebisar tror jag inte. För oroligt. Jag skaffar nog valacker...

Hermine, Du är nog den enda hittills som satt upp ett varnande finger.. aja baja... men med alpackorna behöver jag säkert inte oroa mig som med hästarna, de sover gärna i snön och har ju INBYGGDA TÄCKEN så där behöver matten inte rusa ner för att klä på... osv

Tack Blossa, ja jag tror nog att ullen är lättsåld.. coh det där med att spinna är bra för sargade själar, det låter ju hoppfullt!

Mägi

23 juli 2010 08:21

Ja du har verkligen lyckats få upp ögonen för ett vackert djur jag inte så mkt funderat på innan. Hoppas stängsel och grindar kommer på plats snart, ska bli kul att läsa om dina alpackor!;-)

Kryddan

29 juli 2010 10:49

Hej Ylle! Alpackor har jag sett på alla TV program om "Ett hus på landet" och liknande engelska program. Det verkar vara urgulliga sällskapsdjur, söta är dom också.
Det gör ont i mig att läsa om din sorg och om du frågar mig så, nej, man kan inte älska andra hästar lika mycket som den där speciella hästen som var hästen i ens liv. Man kan bry sig lika mycket om andra hästar men det blir aldrig samma sak.
En tröstens kram!
Kryddan

Ylle

30 juli 2010 19:59

Kryddan, jag vet att DU vet precis hur det känns... TACk för de omtänksamma orden!!!

Mägai, jag hoppas också, kan tyvärr inte fixa upp vare sig fårstängsel eller grindar själv...