Inga mail och inga bilder från mina sålda vackra ponnyflickor. Det svider i mattehjärtat...  Jag vet att Nyponros är på inridning, det skulle vara roligt att få höra hur det går och se några bilder...

Meya bor i vidunderligt vackra Norge, jag fick bilder i början, men sen.... inga svar på mail kommer. Ingen tid eller ingen lust?

Det var ju inga cyklar jag sålde, utan högt älskade ponnyflickor.  Förstår ni inte det?  De kommer ju ALLTID att ha en stor plats i mitt hjärta!!!

Bakom stallet, alldeles nära väggen, där ligger de och solar och har det mysigt.

Att träffa Gitte och Sveipur. Igår deltog de i en tävling på Husbyöhn. Sveipur var glad som en lärka hela tiden, och Gittes inställning till tävling kan man önska att alla ryttare hade: -"Det ska vara roligt för både häst och ryttare, hela tiden"

Sveipur rider hon utan nosgrimma, och med hennes mjuka händer behövs det inte heller att "snörpa ihop nosen". Härligt!

Maken till avspänd skritt får man leta efter!

Traven var fin den också... och öronen framåt hela tiden!

   Hans tölt är stadig och jämn i takten, även om han inte har det där flashiga "slå-sig-själv-i-hakan-steget"...

   Galoppen är rund och tretaktig och luftig, många poäng här!

   Efter ritten lottades ekipaget till hovbeslagskontroll...  som var helt OK

   Så här glad var Gitte efter fyrgångsklassen..

   Sveipur var namnet!

Det känns som om jag druckit minst två flaskor champagne, jag är yr av lycka, jag har fått krama min vita alpackapojke!!

Uppfödarna Sara och Fredrik kom över och vi skulle ha grimträning och försöka ta pojkarna på en liten promenad. För Dig som aldrig kommit i kontakt med en alpacka kan det vara svårt att förstå vilken oerhörd integritet de har och hur hårt de håller på sin personliga zon... de tillåter ju inte heller varandra att invadera den zonen, då blir det hotfulla harklingar och om de inte tas på allvar kan det följa en spottkaskad...  så man klappar bara inte alpackorna som man gör med hästar!

Sara trädde grimmor på Qatay och Tamya efter att ha fiskat in dem med en specialkäpp + ögla. Skulle försöka samma med My, men det var bara att ta honom försiktigt om halsen och sätta på grimman, rakt av. Och sen gick vi på promenad. Jag förstod väl till att börja med inte riktigt hur fantastiskt det var att My gick med, men på Sara o Fredrik förstod jag att My aldrig gjort detta förut...  Allt gick som en dans, och när vi sen kom tillbaka in i fållan så masserade jag Mys nacke försiktigt, och han stod stilla och såg ut som om han njöt. NÄRKONTAKT med min älskling! Det var så att tårarna kom där i ögonvrån, en sådan lycka strömmade genom mig. Svårt att förstå om man inte upplevt det. Kanske jämförbart med att en skygg och vild häst frivilligt kommer fram till Dig och snusar på Din hand?

Qatay och Tamya gick med hur duktigt som helst, men de har visst tränat på det åtskilliga gånger, så mest stolt var jag ju över min MY    TACK Sara och Fredrik för denna upplevelse! Tyvärr hade vi ingen fotograf närvarande.  Men ni får några bilder av pojkarna som jag tog igår istället!

När Lille Hund kom till oss var han bara en liten plutteplutt. Han sov ihoprullad inuti min toffla... Det var för tio och ett halvt år sedan.

Så mycket glädje har han haft med sig. Denna ständigt viftande lilla svans, hans blick som talar om precis vad han vill. Hur han styrt oss genom dessa år!

Att ha djur innebär ett stort ansvar. Inte minst när de blir sjuka. Han har drabbats av Cushing, som förmodligen är det som dragit med sig diabetesen. När han inte tålde cushingmedicinen slutade vi med den. Insulinet fortsätter vi med. Man kan inte bota cushing. Så länge han mår bra och ser mer glad än ledsen ut, fortsätter vi. Men jag vägrar att medicinera med något som gör honom till en zombie. För mig gäller att djuret skall ha livskvalitet, inte behöva hållas vid liv om det sker på ett ovärdigt sätt.

 Så länge han har glädje av en promenad och uppskattar sin mat, så länge han visar att han vill, så länge finns jag där för honom. Och när det sedan blir dags så gör vi det lugnt och stilla. Men han ska aldrig mer in på ett djursjukhus, det har jag lovat honom. När han var inne en heldag för provtagningar, fick han inte ens ha sin filt med sig där i buren. Jag hämtade ut honom sönderstucken som en nåldyna. "Han har gråtit hela dagen", meddelade en djurskötare utan någon större empati. Aldrig mer, lille vän.

Fler foton av detta fantastiska radarpar!

Det är en ära att få fotografera vackra och duktiga hästar. Häromdagen hade jag en fotosession med Emilys andre fjordhäst, den otrolige Ljulius. Emily tränar och rider sina hästar med oerhörd skicklighet, och det bästa är att hästarna ser ut att trivas och njuter av att visa upp sig.

Här kommer en bildbomb, gott folk. Och för ev fjordingfröknar som suktar: sorry, Ljulius är en valack!

Så här ser han ut naken och i vila...

-och här rids han i en frisk och frejdig trav

Det "spanska frambenslyftet" sitter som en smäck!

Även utan ryttare....  

Levad är väl ingen konst, tycker Julle (fast där ljuger han allt litet grand...)

"Compliment" (hälsning) går som en dans.. och är man klipsk så passar man på att ta en liten tugga grönt...  jag såg nog....

Vid levad för hand så kan man busa till det litet...

Alpackaprinsarna har alltid stenkoll på fyrbeningar utanför hagen...  här följer de Lille Hund med sina örnblickar... trots att de sett honom minst 100 gånger måste han hållas under uppsikt!!!