Nu har jag startat upp klickerträningen för alpackorna.  Min kompis Emily är jätteduktig på det och har tränat båda sina fina fjordhästar så, med stor framgång. Hon tog med en amerikansk kvinna, Carol, som studerar djurs beteende och var mycket intresserad av att klickerträna alpackor.

Första lektionen bestod mest i att utröna vad killarna gillade för motiverande godbitar, det provades cheerios, torkade bananskivor, äppelbitar mm, men det mesta ratades. Det är luzernpellets som gäller!

Mitt mål med det hela är att komma gossarna närmare inpå livet, bokstavligt i detta fall, att få dem att frivilligt stoppa nosarna i grimman och så småningom även kunna lyfta benen för att få klorna klippta.

Kolla My´s min; "Vad är det Emily vill, mammi....???"

"Hellre litet skit i hörnen än ett rent helvete..."  ett ordspråk som jag gärna anammar, eftersom jag avskyr att städa!

"Man ser inte skogen för alla träd...."   om vårt halvblinda famlande efter nåt som vi inte vet vad det är? Medan vi har det rakt framför ögonen?

"Mister Du en står  Dig tusende åter..."   var mammas stående lakoniska fras när jag kom hem med tårarna rinnande efter att det tagit slut med nån boyfriend..

"Gräv där Du står..."  Se nr 2 ovan

Det är inte klokt vad mycket gamla visdomsramsor som huserar i ens huvud. Sånt man inte ens visste om att man hade där. Och till råga på allt så börjar de pluppa ut allt oftare, utan att jag ens förberett mig....

"Som man bäddar får man ligga"  (om någon som strulat till det för sig)

"Vill man bli fin så får man lida pin" (det använde mamma ofta när hon plågade en, t ex med en gaslågeuppvärmd locktång som brände huvudet)

"Arga katter får rivet skinn"  (nån aggressiv typ åkte på däng)

"Hut går hem"  (rättvisan segrar i längden, dummisarna får nitlott)

"Morgonstund har guld i mun"  (nåt jag kan skriva under på, jag som älskar tidiga mornar, inte guldbryggor istället för tänder, svindyrt)

-blir färgstarka surfiner, och de går till färgstarka Ann-Louise!

Hennes blogg är härlig och full med fenomenalt vackra bilder, både hästar och hundar och annat. Den är personlig och genomsyrad av hennes kärlek till sina djur. Jag blir alltid väldigt glad när jag läser den. Och hennes träning av djuren  är en stor inspirationskälla!!

Jag tycker att det känns pyton att använda den moderna elektroniska snabba teknologin när folk ändå så ofta inte bryr sig om att svara...

Hur ofta skickar jag inte ett mail till en bekant, en vän, ett företag, och får inget svar. NADA! Kanske får det mer uppmärksamhet om man använder den gamla "breduvemetoden", dvs skickar ett gammaldags BREV? Men var inte mail och internet just en sådan fantastisk utveckling som skulle göra kommunikationen lätt och ögonblicklig? Kanske just DÄRFÖR blir jag litet dyster när det bara blir tyst, tyst...fast man väntar på svar.

Och på tal om det, får inga nyheter och inga bilder från Nyponros (som är på inridning nere i Halland) och Meya borta i Norge. Tråkigt!

Ni som länkar till min blogg, kan ni inte döpa den till "Alpackaprinsarnas blogg" även om http-adressen fortfarande är ponnyflickornas.....?  Och glöm gärna "Ylle", det säger ju ingenting!

                                                  
                  Tack!

Glöm inte att sätta på ljudet!    Om Du kollar noga, så ser Du hur alpackan "varnar" genom att harkla sig och sätta upp nosen, men hästen fattar förstås ingenting, förrän spottet kommer --- usch...

Alpackaprinsarna vet vad de heter. När det är dags för godisutdelning vid träningen säger jag namnet och då sticker just den killen fram sin nos för att få luzernpelletsen. Visst försöker Qatay ALLTID att vara med på ett hörn, men han har blivit något bättre nu när jag har visat honom att man inte får göra precis vad man vill. Jag tror också att en avgörande orsak till att Q "håller sig litet på mattan" är att Tamya på allvar börjar ta över ledarskapet. Det var en syssla som Qatay tog på sig i början men nog inte riktigt klarade av. Tamya är vänlig men bestämd och får nu ta maten först utan att bli ifrågasatt. Förmodligen kan Qatay slappna av mer då.

Qatay behöver inte ha järnkoll på precis allt som händer.. skönt kanske han tycker?

Speciellt till Emily:  Alpackorna KAN ha öronen uppåt också, men har dem ofta bakåt för att hålla koll på världen där bakom, inte för att de är arga på nåt sätt..

Min förut så vite My har antagit en smutsgul färg..  rullar sig på jordfläckar!