Hade spelat in Globensändningen med islandshästarnas femgångsminitävling och tittade nyss. Josefin Birkebro på Kjarni (skimmeln) 

OJ vad fint hon red och vilka gångarter hennes häst har!!

KUL att de unga välridande flickorna sopar manegen med "gubbarna"!!!!! Well done!!!!!!!

Alpackaprinsarna hälsar att de mår förträffligt, men föredrar att ligga och jäsa inne i halmen framför att gå ut och vada i snön.  Men när matte snöslungat upp några gångar så går det bra att ta en liten promenad ute. Och toan sköter de fortfarande förträffligt, alla tre går lydigt ut när det är dags...

"Mammi, vi vill träna litet igen!!! "    -"Sorry boys, för kallt!!!"  (- 20 C)

För århundraden sedan bodde jag i lägenhet i ett tättbebott område en bit från Stockholm. Förutom kissen Peppi, som jag skrivit om tidigare i bloggen, befolkades lägenheten av akvariefiskar.... i mängder!

Jag tror att vi hade uppåt 10 akvarier, från små yngelburkar till en 200-liters pampig fiskbostad. Växter och vackra stenar och så svärdbärare, slöjguppys och SCALARER.

Jisses så hög luftfuktighet vi hade, med alla akvariepumpar som bubblade dygnet runt och alla dess liter vatten..  de gröna växterna prunkade, för var gång man rengjorde ett akvarie, så använde vi det gamla näringsrika fiskvattnet till växterna... rena djungeln var det.

Särskilt roligt tyckte jag att det var med scalarerna. De är munruvare och tar alltså hand om sina små. Vi hade ett pampigt scalarpar, som var herre på täppan, speciellt när de hade lagt sin rom. Man märkte det direkt man kom in i rummet, när alla övriga fiskar skockades i ett av hörnen, och scalarparet behärskade ungefär 9/10-delar av akvariet.  De stod och fläktade sina romkorn, som hängde fst vid något av de gröna växterna, och sen när rommen kläcktes och de pyttesmå scalarbebisarna började simma runt, passades de minutiöst av sina föräldrar. Emellanåt öppnade mamma eller pappa Scalar sin mun, och in simmade hela kullen! Speciellt då om det var fara å färde.

Dessa duktiga scalarer drog upp ett otal små scalarer, det blev så många så jag var tvungen att med jämna mellanrum sälja ut dem till andra intresserade akvarister.

När vi en dag flyttade från lägenheten ut till landet, kunde vi inte ta med akvarierna. Det värsta var att lämna ifrån sig scalarparet. Jag hade talat med en seriös akvarieaffär, som var intresserade att ta över dem. När jag skulle ta dit dem och gick sista biten över det stora torget, halkade jag till och tappade glasburken. Mitt på torgets stenläggning låg två jättelika scalarer och viftade förtvivlat med fenorna. Jag fick springa in i affären och snabbt få en plastburk med vatten och gå ut och ta upp de stackars fiskarna. De klarade sig bra, men var litet skavda här och där längs sidorna.  Jag hoppas att de blev väl omhändertagna, fick leva ihop även fortsättningsvis (det hade jag betonat) och att de kunde fortsätta att dra upp fina kullar med scaralyngel.

Den absolut bästa kommentatorn inom hästsporten tycker jag är Gunilla Byström. Hon säger hela tiden vettiga saker, pratar lagom och har en behaglig stämma.

Sändningarna från dressyrküren var tämligen njutbara. Bortsett från att bildproducenterna tydligen aldrig lär sig att INTE visa travökningarna rakt framifrån eller bakifrån! Painted Black och Parsival, vilka hästar! (och ryttarinnor, förstås...)  Och sen satt en kraxig bisittare med Gunilla, en kille som inte hade någon röst kvar men ändå skulle försöka prata, tröttsamt. Plus att någon raspade med mikrofonen mellan varven. Men det är väl bara småsaker. Vad grinig jag är.

Edward Gal, en sån sympatisk ryttare. När han blev tillfrågad vad han hade för "recept" på framgång med nya hästar, svarade han att han inte hade något fast recept alls, han red varje häst efter dess unika förutsättningar och behov. "Det är jag som ska anpassa mig till hästen, inte tvärtom.."   Hurra för sådana åsikter!

Och när man talade om olyckorna inom ridsporten och säkerhetstänkandet, så kommenterade Gunilla B, att det var särskilt viktigt att ridskolehästarna fick vara ute mycket och tillsammans, så att de gjorde upp rangordningen i hagen och inte under ridlektionerna...   Bra!!!

Show och matine´n kommenterar jag inte, då blir det alltför grinigt. Att år efter år se samma inslag...  inte kul. Men man kan ju alltid stänga av sin teve!

Men i nattens tysta timmar har jag vakat

-vad som händer när tekniken inte ser?

vad som gömmer sig i tujaträdens skugga

och jag känner oron växa mer och mer

Det finns frågor datorn inte kan besvara

signaler som jag inte kan förstå

det finns så mycket som vi inte kan förklara

det finns krafter som vi aldrig kan rå på....

("Blinkar blå" -Adolfsson & Falk)

Det sägs att det är saligare att giva än att taga.....

Men.....

Det mesta här i livet är ett växelspel i givande och tagande. Ett samtal känns bäst när båda parter får komma till tals, eller hur? Att "prata med någon" som bara öser ur sig om sig och sitt kan kännas rätt energikrävande..  man blir liksom tom efteråt och undrar vad det var som stal all ens kraft?

Samma sak med att ge av sin tid eller presenter. Jag ger Dig så ger Du tillbaka? Eller är det enbart egoistiskt om man ger för att FÅ något, må det så vara mottagarens glädje, tacksamhet eller någon gång något tillbaka? Några läror predikar just att man ska kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka..  Varför är det så svårt? Är det mig det är fel på, om jag förväntar mig ett tvåvägars samspel? Hur gör jag för att skala bort den här oönskade uppfattningen i min skalle?

Samma med bloggen, men  i mindre skala. Jag skriver för Dig att läsa, Du ger mig en kommentar? Jag kommenterar Din blogg, Du nån gång i min?

"Alla bryr sig enbart om sig själva, det är bara jag som bryr mig om mig...."  sa Vargen i Bamsesagan......

Jag hoppar över både fiskar, höns och kaniner för att gå till HÄSTARNA. Eftersom Liv bad så snällt så ska jag berätta om trakhenern Ali Baba. Jag återkommer till mina nordsvenskar senare, de var mina första hästar. Mina senaste hästar, islänningarna Vhiskur, Sveipur och welsh mountainponnierna Exzentrics Nyponros, Mälby Cinnamon och Meya kan ni läsa mer om här i bloggen, om ni går tillbaka till 2008 och framåt...

Ali Baba   - var en underbart vacker fuxvalack som var "born and raised" i Tyskland. Han ägdes av min dåvarande svägerska och köptes av hennes bästis L  som tog med honom när hon flyttade till Sverige. Hon skulle leta stall söder om Stockholm och under tiden fick jag äran att ta hand om honom... året var 1982, och han kom att stanna hos mig fram till sin död 1994.

Ali Baba var född 1975. Som fyraåring hade han vunnit 1.40 hoppningar  i Tyskland (!!!)  Han hade alla nervösa störningar som man kan tänka sig att en häst kan lida av. Krubbitning, spänd passgång i skritt, flipprade med bettet oavbrutet när han blev nervös, avskydde alla män, flög i taket så fort han hörde en mansröst... you name it. Detta berodde förmodligen på att de manliga "stalldrängarna" där i stallarna var rätt rädda för hästarna och när de skulle mocka i boxen så slog de hästen med en sopborste för att den skulle stanna i ett hörn... (jag såg det med egna ögon när jag var därnere) Kanske praktiskt för gubbarna men förödande för hästarna.

Det gick emellertid inte att vara nervös när man umgicks med denna häst. Då blev allt omöjligt. Han hade levt ett liv med 23 timmar i boxen och någon timme per dag riden i ridhus i full spänning.  Att rida ut på honom var i början något av ett äventyr. Rätt som det var kunde han flyga i luften för ingenting, ALLT var läskigt. Men på den tiden var jag ung och smidig och orädd, så ingenting allvarligt hände. Han stegrade och gjorde krumelurer, men jag kommer inte ens ihåg att jag åkte av, utom någon gång när han stannade vid hinder.

Den korta vistelsen hos mig drogs ut alltmer i tiden. Ägarinnan blev med barn och vågade inte rida då, sen hade hon fullt upp med bebisen.. ja hur som helst så hade jag honom som min livet ut, i stort sett.  Han var mycket väl grundriden och när han hade en bra dag så var det ett himmelrike att få rida honom. Han hade en galopp som var så rund och tretaktig och kunde nästan galoppera på stället. Skänkelvikningar och slutor var en barnlek för honom. Att sitta på honom då, i fullständig harmoni och mjukhet, det var obeskrivligt underbart!

             Ali Baba och jag vid en tolktävling på det glada 80-talet.

Vi tränade en del hoppning. På träningen gick det för det mesta väldigt bra och vi hoppade rätt höga hinder för vår eminenta tränare Sven Unnerstedt. Han kunde konsten att ge rätt råd och avdramatisera även de stora hoppen. Aldrig glömmer jag när vi fick hoppa studs och en rejäl oxer på slutet, med tyglarna knutna över hästhalsen och armarna rätt ut, medan vi skulle säga "jag är alldeles lugn och avslappnad..."  Ni kan tänka er hur DET lät...  "jaaaag äeäeäär...." osv..

Värre var det med tävlingar. Mina tävlingsnerver har aldrig varit de bästa, och så gick det som det gick. Ofta vägrade vi ut oss, om vi ens kom till start. Ali Baba hade en egenhet att plötsligt komma in på tre ben när det var dags för tävling, jag strök oss, och dagen därpå var han ohalt igen! Folk i klubben trodde att jag anmälde bara för att få stå med i programmet!

Här har vi vunnit en av hopptävlingarna som vi faktiskt kom till start vid!

Dressyr tränade jag bäst och helst när vi red ut i skogen. Han avskydde nämligen att ridas på dressyrbana eller i ridhus - vilket jag kan förstå efter hans förra liv med enbart sån ridning. Dock startade jag några gånger i dressyr, enkla program, men efter att han en gång satsat och hoppat ut över dressyrstaketet (!) så utelämnadejag denna form av tävling. Det var helt enkelt ingen idé att pressa honom! I alla fall så ligger det inte för MIG att rida en häst på det sättet. Att rida måste vara ROLIGT, för båda parter!

En sak han gillade skarpt var tolktävlingar, man rider med tolksele och en skidåkare efter sig. Stallet där vi stod hade alltid en serie tolktävlingar under de snörika vintrarna på 80-talet. Vi förfinade de där tävlingarna alltmer, tolkaren skulle inte bara köra slalom vissa bitar utan även hoppa isade gupp och ta upp en boll och lämna den i en hink, allt under det att hästen galopperade, allt gick på tid. Vann man några gånger blev man uppklassad i särskild elitklass..

                      Med tolksele i vinnarcirkeln..

Eftersom Ali Baba var så oerhört lydig och känslig i sin mun så kunde man reglera honom exakt, och vi nådde stora framgångar i tolkningen med duktige ständige partnern Lasse L bakom. Så kul vi hade!

En höst skulle jag rida Hubertusjakt och såg verkligen fram emot det. Knappt hade vi startat och börjat trava genom första skogspartiet, så ropade ryttaren bakom mig, "Du, Din häst blöder!" Jag stannade förstås och satt av, blodet pumpade fram ur ena karleden, det såg mycket dramatiskt ut. Det var avhuggna små träd som bildat knivbladsvassa spetsar där vi red igenom! Som tur var fanns en sjuksköterska till hands som lade tryckförband, och det blev iltransport till Ultuna Hästklinik.

När vi kom fram till kliniken tyckte de nog att jag var en fjompig hästtjej, de tog av bandaget och blödningen hade avstannat. "Det här var väl inget farligt.." Men så stampade han med hoven i golvet, och störtblödningen började igen... hela stallgången färgades snabbt röd av blod, det blev inläggning och sövning och operation, läskigt, men han blev helt återställd.

Bästa tävlingsresultatet var väl en stor hopptävling i Solna där vi kom tvåa i en klass med över 80 startande. Men det var inte tävling som var vår grej, utan vardagen och den härliga samvaron och ridturerna. På senare år lugnade han ner sig rätt mycket och han njöt av att få gå i hagen med kompisarna hela dagarna.

Jag hade en underbar liten medryttare från det att Ali Baba var 15 år, Jenny, som älskade honom lika mycket som jag. Hon pysslade och red lugna rundor i skogen, och sällan har en häst varit lika omhuldad som vår gosse var.

Dock hade förmodligen de ansträngningar han utsatts för tidigt i livet medfört spatt som blev allt värre, och återkommande kotledsinflammationer gjorde så småningom att han fick så ont att vi bestämde oss för att han skulle få sluta sina dagar, 19 år gammal.  Eftersom han fortfarande var mycket misstänksam mot män så åkte vi in till Ultuna där han fick somna in med en spruta. Att ta farväl av en häst är aldrig lätt, men när han låg där på madrassen i behandlingsrummet 

såg han så fridfull ut...  Jag minns honom med ömhet och stor tacksamhet, en sådan underbar ridhäst får jag aldrig mer sitta på, det är en sak som är säker!

Vi hade hyrt en sommarstuga och flyttat ut till Mälaröarna, och där blev vi kvar i fem år. Som nyblivna månskensbönder ville vi förstås ha djur. När vi så blev erbjudna att ta hand om ett par afrikanska dvärggetter så sa vi inte nej. Istället gjorde vi snabbt i ordning en av de små bodarna på gården där vi bodde. Gamle vite bocken Kosken flyttade dit med sin fru Greta.

Våren därpå nedkom Greta med en liten vacker bockkilling som vi döpte till Oskar. Oskar var en mycket tam och läraktig liten bock. Han kunde hoppa hinder (killingar älskar att gå upp på kullar och höjder och hoppa ner) och snart blev han inkörd och kunde dra en liten skrinda med en halmbal i.

   Dvärgkilling hittad på nätet

Föräldraparet Get skänkte vi bort och skaffade en liten getfru till Oskar, lilla brunskäckige Maja. Tillsammans fick de en hel hoper små killingar med åren. Jag minns de små bruna pralinbarnen. En dag stod Maja tjudrad på bete och skrek efter sina små. De fanns ingenstans. Vi satte koppel på Maja och började leta. Geten skrek och vi ropade. Inte ett spår av en killing. Efter några timmar hittade vi dem, de låg och sov i godan ro mellan de dubbla ytterdörrarna, döva för våra lockrop....  En av de killingarna såldes till en ridskola i Farsta, jag glömmer aldrig när han blev hämtad i en Merca och åkte iväg som en liten furste där i det bekväma baksätet....

Getter är mycket läraktiga och mycket svåra att stänga in. När jag red min nordsvenska Eurita ut i skogarna runt gården på Svartsjölandet så brukade jag ha Oskar springande lös efter. Det måste ha varit en syn för gudar, först kommer jag på en bred nordsvensk, utan sadel eller träns, med endast en rem runt hennes hals, och efter oss kommer en bräkande bock galopperande!

Att stänga in dem i hagen var lögn. De tog sig ut överallt. Det enda sättet var att tjudra dem, i ett jordspett eller i löplina. En vår hade Maja två vita killingar, Frida och Fridolin. Inte så långt från gården gick en löpslinga där folk motionerade. Där sprang bland annat en kärring med en stor riesenschnauzer. En dag gav den sig på killingarna och bet ihjäl Fridolin. Tror ni att kärringen hade vett att komma in och berätta det? Men vi såg henne...  senare den dagen kom hennes man och bad om ursäkt. I alla fall något.

Frida hade vi kvar och hon brukade åka på skrindan som pappa Oskar drog.  När vi så flyttade från gården, kunde vi inte ha kvar våra getter. Vi skänkte dem då till en 4H-gård på Järvafältet för att de skulle ha ett fortsatt bra liv. Oskar klarade inte att byta miljö. När jag hälsade på dem efter några månader och skulle gå in i boxen blev jag varnad. "Akta Dig, bocken är folkilsken!" Min Oskar? Det kunde jag väl inte tro. Men redan på håll såg jag att hans blick var helt annorlunda. Vild och galen. När jag gick in och lockade på honom gick det inte många sekunder innan han kom som en furie,  SMACK, där låg jag i halmen. Oskar hade mycket vackra och stora horn. Vassa var de också. Det kändes så sorgligt att han blivit knasig, jag tror att de tog bort honom rätt snart.

"A bittersweet story", skulle man sagt i England..