Jag hoppar över både fiskar, höns och kaniner för att gå till HÄSTARNA. Eftersom Liv bad så snällt så ska jag berätta om trakhenern Ali Baba. Jag återkommer till mina nordsvenskar senare, de var mina första hästar. Mina senaste hästar, islänningarna Vhiskur, Sveipur och welsh mountainponnierna Exzentrics Nyponros, Mälby Cinnamon och Meya kan ni läsa mer om här i bloggen, om ni går tillbaka till 2008 och framåt...

Ali Baba   - var en underbart vacker fuxvalack som var "born and raised" i Tyskland. Han ägdes av min dåvarande svägerska och köptes av hennes bästis L  som tog med honom när hon flyttade till Sverige. Hon skulle leta stall söder om Stockholm och under tiden fick jag äran att ta hand om honom... året var 1982, och han kom att stanna hos mig fram till sin död 1994.

Ali Baba var född 1975. Som fyraåring hade han vunnit 1.40 hoppningar  i Tyskland (!!!)  Han hade alla nervösa störningar som man kan tänka sig att en häst kan lida av. Krubbitning, spänd passgång i skritt, flipprade med bettet oavbrutet när han blev nervös, avskydde alla män, flög i taket så fort han hörde en mansröst... you name it. Detta berodde förmodligen på att de manliga "stalldrängarna" där i stallarna var rätt rädda för hästarna och när de skulle mocka i boxen så slog de hästen med en sopborste för att den skulle stanna i ett hörn... (jag såg det med egna ögon när jag var därnere) Kanske praktiskt för gubbarna men förödande för hästarna.

Det gick emellertid inte att vara nervös när man umgicks med denna häst. Då blev allt omöjligt. Han hade levt ett liv med 23 timmar i boxen och någon timme per dag riden i ridhus i full spänning.  Att rida ut på honom var i början något av ett äventyr. Rätt som det var kunde han flyga i luften för ingenting, ALLT var läskigt. Men på den tiden var jag ung och smidig och orädd, så ingenting allvarligt hände. Han stegrade och gjorde krumelurer, men jag kommer inte ens ihåg att jag åkte av, utom någon gång när han stannade vid hinder.

Den korta vistelsen hos mig drogs ut alltmer i tiden. Ägarinnan blev med barn och vågade inte rida då, sen hade hon fullt upp med bebisen.. ja hur som helst så hade jag honom som min livet ut, i stort sett.  Han var mycket väl grundriden och när han hade en bra dag så var det ett himmelrike att få rida honom. Han hade en galopp som var så rund och tretaktig och kunde nästan galoppera på stället. Skänkelvikningar och slutor var en barnlek för honom. Att sitta på honom då, i fullständig harmoni och mjukhet, det var obeskrivligt underbart!

             Ali Baba och jag vid en tolktävling på det glada 80-talet.

Vi tränade en del hoppning. På träningen gick det för det mesta väldigt bra och vi hoppade rätt höga hinder för vår eminenta tränare Sven Unnerstedt. Han kunde konsten att ge rätt råd och avdramatisera även de stora hoppen. Aldrig glömmer jag när vi fick hoppa studs och en rejäl oxer på slutet, med tyglarna knutna över hästhalsen och armarna rätt ut, medan vi skulle säga "jag är alldeles lugn och avslappnad..."  Ni kan tänka er hur DET lät...  "jaaaag äeäeäär...." osv..

Värre var det med tävlingar. Mina tävlingsnerver har aldrig varit de bästa, och så gick det som det gick. Ofta vägrade vi ut oss, om vi ens kom till start. Ali Baba hade en egenhet att plötsligt komma in på tre ben när det var dags för tävling, jag strök oss, och dagen därpå var han ohalt igen! Folk i klubben trodde att jag anmälde bara för att få stå med i programmet!

Här har vi vunnit en av hopptävlingarna som vi faktiskt kom till start vid!

Dressyr tränade jag bäst och helst när vi red ut i skogen. Han avskydde nämligen att ridas på dressyrbana eller i ridhus - vilket jag kan förstå efter hans förra liv med enbart sån ridning. Dock startade jag några gånger i dressyr, enkla program, men efter att han en gång satsat och hoppat ut över dressyrstaketet (!) så utelämnadejag denna form av tävling. Det var helt enkelt ingen idé att pressa honom! I alla fall så ligger det inte för MIG att rida en häst på det sättet. Att rida måste vara ROLIGT, för båda parter!

En sak han gillade skarpt var tolktävlingar, man rider med tolksele och en skidåkare efter sig. Stallet där vi stod hade alltid en serie tolktävlingar under de snörika vintrarna på 80-talet. Vi förfinade de där tävlingarna alltmer, tolkaren skulle inte bara köra slalom vissa bitar utan även hoppa isade gupp och ta upp en boll och lämna den i en hink, allt under det att hästen galopperade, allt gick på tid. Vann man några gånger blev man uppklassad i särskild elitklass..

                      Med tolksele i vinnarcirkeln..

Eftersom Ali Baba var så oerhört lydig och känslig i sin mun så kunde man reglera honom exakt, och vi nådde stora framgångar i tolkningen med duktige ständige partnern Lasse L bakom. Så kul vi hade!

En höst skulle jag rida Hubertusjakt och såg verkligen fram emot det. Knappt hade vi startat och börjat trava genom första skogspartiet, så ropade ryttaren bakom mig, "Du, Din häst blöder!" Jag stannade förstås och satt av, blodet pumpade fram ur ena karleden, det såg mycket dramatiskt ut. Det var avhuggna små träd som bildat knivbladsvassa spetsar där vi red igenom! Som tur var fanns en sjuksköterska till hands som lade tryckförband, och det blev iltransport till Ultuna Hästklinik.

När vi kom fram till kliniken tyckte de nog att jag var en fjompig hästtjej, de tog av bandaget och blödningen hade avstannat. "Det här var väl inget farligt.." Men så stampade han med hoven i golvet, och störtblödningen började igen... hela stallgången färgades snabbt röd av blod, det blev inläggning och sövning och operation, läskigt, men han blev helt återställd.

Bästa tävlingsresultatet var väl en stor hopptävling i Solna där vi kom tvåa i en klass med över 80 startande. Men det var inte tävling som var vår grej, utan vardagen och den härliga samvaron och ridturerna. På senare år lugnade han ner sig rätt mycket och han njöt av att få gå i hagen med kompisarna hela dagarna.

Jag hade en underbar liten medryttare från det att Ali Baba var 15 år, Jenny, som älskade honom lika mycket som jag. Hon pysslade och red lugna rundor i skogen, och sällan har en häst varit lika omhuldad som vår gosse var.

Dock hade förmodligen de ansträngningar han utsatts för tidigt i livet medfört spatt som blev allt värre, och återkommande kotledsinflammationer gjorde så småningom att han fick så ont att vi bestämde oss för att han skulle få sluta sina dagar, 19 år gammal.  Eftersom han fortfarande var mycket misstänksam mot män så åkte vi in till Ultuna där han fick somna in med en spruta. Att ta farväl av en häst är aldrig lätt, men när han låg där på madrassen i behandlingsrummet 

såg han så fridfull ut...  Jag minns honom med ömhet och stor tacksamhet, en sådan underbar ridhäst får jag aldrig mer sitta på, det är en sak som är säker!

 

Frida

25 november 2010 20:59

Hej! Har du någom email man kan nå dig på?
/ Frida

Alpackaprinsarnas blogg

26 november 2010 09:57

Ja Frida, om Du skriver Din mailadress i en kommentar så får Du den, jag publicerar då givetvis inte kommentaren!!

 

Ann

25 november 2010 21:03

Vilka berättelser om dina djur!
Så mysiga att läsa, vi hade en get en gång i vårt stall, den älskade att hoppa på bilarnas motorhuvar gärna jaga de som visade sig rädda så det gick att jaga... han gick inte heller att stänga in! :)
Ali Baba verkade vara en riktig personlighet (fast det är väl alla när man lär känna dem...) och det där med tolkning höll vi också på med på det kära 80 talet!
Däremot är mina minnen inte så avancerade som dina utan mer av typen tappade miniskidor som alltid åkte av, kunde inte hålla balansen utan åkte efter med huvudet före i snön för att man vägrade släppa tömmen... :)
Men kul var det!

http://annrosdahl.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

26 november 2010 09:58

Ja getter är ena busiga varelser. Ja, jag har älskat VARENDA häst och vartenda djur jag haft.. alla på sitt eget sätt.

 

kicki

25 november 2010 21:49

han fick ett längre o skönare liv än de flesta av hans kamrater i tyskland kan man slå sig i backen på. vill minnas att jag morsade på honom och nån nordisdam hemma hos dig när det begav sig...
kram

http://kaa.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

26 november 2010 09:56

Japp det gjorde Du nog....

 

Magda

25 november 2010 22:45

Oj, oj. Du beskriver honom så målande och så underbar och har man "the thing" sins emellan så kan man sannerligen har överseende med de stackars stressade symptomerna/ "ovanor" som den stackarn ådrog sig genom att stå i ägorna till den sortens människa som förmodligen inte kan gilla djur. Hur kan man isf låta en häst stå mer inne än ute osv. Vad underbart att han fick komma till dig!

http://www.descarada-de-fenix.blogspot.com

Alpackaprinsarnas blogg

26 november 2010 09:55

Sådär var rutinerna i stora stallet i Tyskland, ägaren kunde inte rå för det, det bara VAR så.... (om man inte har eget stall förstås)

 

rackemarie

26 november 2010 10:24

Det är nog tyvärr många hästar utomlands som fortfarande har det så här. Ibland kan man väl bli lite förbannad på den svenska lagstiftningen som ska reglera in i minsta detalj i stället för att se till helheten, men vad det gäller utevistelse och hagstorlekar är vi ändå ett föredöme för andra länder. Förstår att du och Ali Baba knöt extra starka band med varandra, men vad synd att han inte fick bli äldre pga skadorna. Jag menar, 19 år är ju egentligen ingen ålder. Så gammal är Racke nu och han uppför sig som rena ungdomen (tack och lov).

http://rackemarie.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

26 november 2010 11:13

Näää, det är ju inte urgammalt. Men min princip är att när hästen inte har mer glädje i livet för att den visar att den har så ont hela tiden, då är det dags... Så ta vara på glade Racke och hoppas att han får leva länge än. Nå, även vår djurskyddslag har stora luckor, det verkar viktigast med mått på boxar osv, hur hästens själva LIVSKVALITET är verkar man bry sig mindre om...

 

Kim

26 november 2010 14:16

Det var roligt att läsa om er tid tillsammans.
Tolktävlingarna lät roliga :-)
Själv har jag också bra gjort som Ann med miniskidor eller pulka, men skoj var det :-))
Han hade tur som slapp Tyskland...har en kompis som jobbade i ett hoppstall där för bara ett år sen och där fick hästarna också stå inne 23 timmar om dygnet och hästarna var antigen apatiska eller stressade :-(
När jag kom till slutet av din berättelse så blev jag tårögd, men trots allt så fick han ett lugnt slut i rätt tid.

http://varmt.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

26 november 2010 16:26

Ja, jag tycker det. Tycker alltid att det är så sorgligt när djurägarna håller kvar sina djur i livet av ren och skär egoism (eller av rädsla för att göra det svåra men rätta) så att deras sista tid blir full av lidande och brist på livskvalitet....

 

Stina

26 november 2010 18:31

Vad bra du skriver Ylle. Jag rycks verkligen med och känner all din kärlek för denna fina häst !!

http://billiejean.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

27 november 2010 08:40

Tack ska Du ha! Ja den hästen var speciell, fast det är ju VARJE hästindivid! Men hans bakgrund var ju väldigt speciell..

 

Viveca

26 november 2010 21:55

Vad roligt att läsa om alla dina djur:) De verkar alla ha haft det riktigt bra hos dig och jag beundrar dig för att du tar så väl om hand om dem och ser till deras bästa hela tiden:)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Alpackaprinsarnas blogg

27 november 2010 08:39

Kul att Du uppskattar det! Jag hoppas verkligen att de haft de bra, det har alltid varit min strävan...

 

Karin A

27 november 2010 18:38

Vackra fina Ali! Vissa delar kände jag till och det var roligt att få hela historien. Att ni var sådana hoppstjärnor!

Jag tycker det är intressant att studera utrustning på bilder. När blev det "ute" med vojlock? Det finns ju knappt att köpa idag och man ser ingen använda det.

Den vackra målningen har fångat honom riktigt fint tycker jag, vem har gjort den?

Alpackaprinsarnas blogg

29 november 2010 09:26

Målningen gjorde Charlotte Lindegren, som tyvärr inte lever idag. Visst är den lik, har liksom fångat hans själ tycker jag....

 

Natalja

27 november 2010 22:03

Vilket fantastiskt inlägg!!
Å vilka bilder!! Bara de säger mer än 1000 ord!
Tack Ylle för att du delar med dig av dig själv.

http://latin.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

28 november 2010 09:31

Tack själv Natalja, Du är mycket generös med Dig själv och Dina tankar!!!

 

Aramis - En dressyrblogg

28 november 2010 20:54

Åhhh vilken underbar historia! TACK snälla du för att du delade med dig - vilken härlig häst; bräcklig och skör men ändå alldeles UNDERBAR! Påminner till viss del om min egen stora "lilla" Aramis! Man kan bara älska dessa djur! Kram!

http://aramise.bloggagratis.se

Alpackaprinsarnas blogg

29 november 2010 09:02

Älska var ordet!

 

Frida

28 november 2010 22:01

Okej, publicera inte den här då. ;)

fffrida@hotmail.com

 

Ann-Louise

1 december 2010 08:30

Så roligt att läsa om dig och Ali Baba! Fantastisk läsning!

http://hastochhund.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började kännas väldigt inaktuellt att kalla sig "ponnyflickornas blogg", så nu har vi bytt adress till http://Alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se   Nytt år och nya tag, välkomna till nya bloggadressen! ...

I stormen Elin ramlade en björk ner över vår elledning. Turligt nog blev vi inte utan ström, men ledningen hängde nära marken och elstolpen lutade betänkligt, staget hade dragits upp ur marken.       Jag felanmälde på em och nästa morgon sto...

När helgångesten släppt är det lättare att andas, inte minst med de ljusare tiderna i sikte... Theo önskar My Gott Nytt!    ...

Det blev inget gott slut igår. Några galningar i närheten smällde av ett hundratals bomber före och efter midnatt... Det var en klar och kall natt och därför hördes alla ljud otroligt väl. Jag vakade stundtals nere hos alpackaprinsarna, men som tur v...

Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?  När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafol...