Jag bara MÅSTE göra reklam för Kusipachas alpackahemsida! Madeleine Kihlberg är en människa som brinner för sina alpackor, hennes kärlek till djuren lyser igenom i alla inlägg. Och dessutom tar hon underbara foton! Gå in och kika, under "arkiv" hittar Du massor av fantastiska bilder och alpackahistorier!

Med hennes tillstånd har jag kopierat en del av dem: Här är t ex Rosa Louise när hon visade resten av flocken hur man gör när man rutschar utför en sluttning.. något som många av de andra tog efter. Kul hade de!

Några ljuvliga alpackabebisar, man kallar dem crior...

Blir man inte förälskad i dessa djur så är det nog något fel på en...

Här kommer hingstarna i full rulle...

Som sagt, in bara och botanisera!

Redan som litet barn älskade jag djur. Jag ville hellre ha mjukisdjur än dockor. Ingen leksak har väl någonsin varit så sönderälskad som min vita cockerspaniel Lady. Som fyraåring började jag praktisera yrket ”djurdoktor”. Jag skar sönder Lady på alla möjliga ställen och sydde klumpigt ihop henne med björntråd. En dag när jag och min äldre syster var ensamma hemma, bestämde jag att det var dags för operation av det arma djuret. Jag lade upp henne på matsalsbordet på den vackra vita linneduken. För att göra det hela mer autentiskt, fyllde jag det uppskurna ”såret” med blåbärssylt. Såret blev vackert rödblått, liksom duken.

Eftersom jag saknade bandage, klippte jag helt sonika sönder linneduken i lämpliga remsor för att kunna göra ett förband. Jag var riktigt stolt över min nyopererade hund. Tills mamma kom hem. Skriket när hon såg duken och matsalsbordet (och förmodligen golven) var ganska gällt. Jag tror inte att straffet blev mer än bannor, men hädanefter var matsalen låst när vi lämnades ensamma hemma.

Jag har Lady kvar än idag, och förvånas alltid över hur liten hon är. Jag minns henne som tämligen stor (vilket förmodligen berodde på att jag var så liten på den tiden)

På farfars gård i Ångermanland tillbringade vi många av barndomens somrar. Där fick den tålmodige gamle gråhunden Tarzan finna sig i att bli bandagerad lika illa som Lady, och den ännu tålmodigare gårdskatten i att bli lindad som en mumie och kringkörd i en dockvagn, ”djurambulansen”.

Veterinärdrömmarna höll i sig ännu många år. Som nybliven tonåring fick jag åka med en distriktsveterinär på en dagsrunda, och den dagen ändrade jag mina planer. Att avliva djur trodde jag mig inte klara av. Jag blev något helt annat. Men intresset för veterinärmedicin håller i sig, och jag sitter som klistrad vid de program som handlar om operationer och veterinärbehandlingar av djur. Mången gång har jag ångrat att jag inte fullföljde mina drömmar. Jag är övertygad om att alla de djur man kunnat bota hade uppvägt det svåra med yrket.

Kan inte någon hitta på litet ORIGINELLA frågor när de intervjuar någon högpresterande sportare, oavsett gren. Så här brukar det låta:

Innan tävlingen:

Intervjuaren (I): "Hur KÄNNS DET nu inför x x x?"

Sportutövaren (S): "Jo, det här blir spännande/Jag känner mig SÅ laddad" /"Jag är i god form så det här ska bli kul"

I: "Vad är Din plan?"

S: "Jaaa - att vinna?" (Finns det NÅGON som deltar i en tävling utan att ha som mål att vinna...?)

Efter tävlingen:

I: Hur KÄNNS det nu efter segern/förlusten?

S: "Jo tack jag är så nöjd/besviken...."

I: "Vad är Din plan inför framtiden?"

S: "Jag ska ta till mig den här tävlingen och satsa inför nästa...."

Givande?  Ehhh....

På kanal 5 går ett program med videosnuttar som folk skickar in. Jag tycker alltsomoftast väldigt illa om det. Att folk klantar sig och ramlar med huvet in i ett träd när de bär sig dumt åt, det må väl vara. Men djuren!

Små barn klämmer ner massvis med grodor i underbyxorna och drar sedan hårdhänt upp dem i benen. Små hundar fastnar i nät och grindar. Gubbar sätter sig på katten i soffan. Folk gapskrattar. Jag sitter där hemma och skriker "Sluta! Hjälp den då!"  Inget roligt! (jag vet, jag kan stänga av eller byta kanal, men det hjälper tyvärr inte de utsatta)

Det är sagolikt vackra dagar, men så fasansfullt kallt.. termometern kryper ner till 26-28 minus. Och i min värld är det alldeles för kallt!

Rådjuren kommer fram och äter under fågelbordet mitt på dagen. Bocken ser ganska så mager ut.

-och snön ligger fortfarande djup.

Gunnar njuter av att bli klappad..

Idag var J och jag på 4H-gården och hälsade på de små minigrisarna som Carol tränat. Hon är ännu i USA och väntar på visum för att komma tillbaka. Grisarna hälsade att de saknar henne!

Här är Gunnar!

Förutom snuttefiltar och värmelampa, hade de kärt besök av den vita gårdskatten, som verkade helt bekväm med grispussar...

Vi såg också ett mycket underligt pälsat får..  (den till höger)

- och några lustiga små hönor som satt och kurade

Fantastiska  Ytte med sin seriösa ridskola, där hennes islandshästar mestadels är över 20-strecket! - är nu med i en 6-sidig artikel i tidningen Hästfocus.  Skriven av .. eh... tjaaa...

Mina alpackapojkar trivs hos mig. Det är jag alldeles säker på. Ser Du hur de ler?

Qatay fick inte vara med på smile-foto för han står sällan STILL framför kameran...