Den här boken läste jag första gången i maj i år, och sen läste jag om den förra veckan! Den var om möjligt ÄNNU bättre den andra gången! Skriven av en danska (danskarna de kan, både film och boktext minsann! - danska filmer går inte av för hackor...)

Vad som är Nr 1 för mig i en bok är SPRÅKET!

Det måste flyta, rinna, locka en in i texten, ta en dit till de där platserna, få en att känna in stämningarna. Språket får inte staka sig eller vara kantigt, inte vara för naivt, inte högtravande, trist eller rent av uselt. När det gäller utländska författare så faller ju ett stort ansvar på ÖVERSÄTTARNA. Har de inte ett bra språk, ja då blir inte heller den översatta boken bra. För att översätta ordagrant går ju aldrig.

"A toast for the queen!" (ett rostat bröd åt drottningen!)

"A lame horse" (en lam häst)  

 JO, det finns översättare som gör sådana fadäser! Inte minst på dumburken!

Åter till "Din nästas hus". Språket är superbt, rakt och enkelt, men effektivt. En lagom torr humor som jag gillar, litet sarkasm så där. Huvudpersonen är en man, det hindrar mig inte alls från att gilla den.  

Handlingen är bra, oväntad ibland, boken är svår att lägga ifrån sig.

 Språket flyter som ett silkestyg, inga knutar alls. Möjligen kan, som så ofta, slutet te sig något abrupt. Det är som om författaren nått ett maxantal sidor och måste sluta, men storyn är egentligen inte slut där.  Man vill veta HUR GÅR DET SEN?

Är det med avsikt som författaren lämnas oss i sticket? För att vi ska vara nyfikna, och kanske har de en uppföljare planerad? Om det bara är ett sätt att få slut på storyn så är det ju rätt synd!!!!!!!!!!!!

 Mitt betyg: *****  av fem *!

Läs den!

Igår ringde grannen: "Dina pojkar är nere hos oss....." 

P A N I K!

Jag min dummer lät dem gå i den provisoriska inhägnaden med orange plastfårnät utan tillsyn....  och på nåt sätt tog de sig ut, man kan inte se hur, för staketet stod intakt när jag kom ner!

Sån tur att man har påpassliga grannar! Som t o m är coola nog att fotografera!

  Här var det spännande att gå...

  Jag har ju tränat pojkarna mycket på mitt lockrop, och nu fick jag verkligen chansen att plustesta det...              "OJ, matte ropar visst"

  Och med godishinken var det inte så svårt att få dem på den rätta vägen igen, dvs tillbaka till hagen!  (Kanske var det här ett sätt för dem att meddela att de gärna går på fler utflykter?)

Peter Nordahl både stoppade utflykten och tog bilderna. Tack Peter! Vem vet hur det hade kunnat gå annars...?

Han är - som vanligt - en riktig charmör! Söt som socker!

  Här är en av de få bilderna jag har på honom i profil........  från i förrgår

  - för det är ju nästan jämt SÅ HÄR han ser ut-----

Ett kul missförstånd förresten, jag hade annonserat ut "alpackaull" till salu i lokalblaskan, med en söt huvudbild av My.  Får ett telefonsamtal som börjar "Hej, kan man ha alpackan ihop med hästar?"   Jag:  "????"    "Jo, du hade ju en annons inne om en alpacka. Den ser så himla söt ut, och billig, bara 600 kr....!"

Jag: "Då har du nog läst annonsen väldigt slarvigt, det står ALPACKAULL, och den kostar 600 kr kilot... en alpacka är betydligt dyrare - och en ENSAM alpacka får du aldrig köpa, även om den skulle gå med hästar ... då blir den djupt olycklig"

Ullen var hon inte intresserad av.

Vi hade besök av Kicki idag. Hon mötte alpackapojkarna en gång i vintras, men i övrigt har de inte setts. Men de kom direkt fram till henne, både ett tecken på hur orädda de blivit men också på att Kicki har en speciellt djurkänsla, som de känner av.

T o m My kom fram och tog godis av henne, och han är inte lättflörtad!

  Här gör han en "touch"  på lilla bollen.

Jag tänkte att det vore kul att se om klickerträningen satt så väl att Qatay kunde träna med någon annan än mig.... och det kunde han!

  Här kollar han och My in stora bollen.

  - och här börjar bollspelet...

  - för att fortsätta med en rejäl spark!  Bend it like Beckham!

   Även kast med den lilla mjuka bollen fungerade utmärkt!  Bravo Kicki!

Nu var det dags att lära upp den busige valpen, eller rättare sagt - att ge matte bättre instrument att samarbeta med honom!  Det är fyra valpar som deltar, alldeles lagom många. Duktig kursledare är Caroline Ersenius, som tillämpar affirmativ inlärning. SÅ BRA!

Matte har litet svårare med valptålamodet, trots träningen med alpackorna. Förmodligen för att man förväntar sig snabbare resultat med en hund? Men övning ger färdighet, och bara genom dessa tre kursgånger har samarbetet oss emellan förbättrats enormt.

  Theo tycker att allt är spännande!

  Yngste deltagaren är lille jaktlabradoren Zack, som är knappt fyra månader gammal, men SÅ duktig. Men så har matte Vivi också en mångårig hunderfarenhet i bagaget.

  Zack är mycket intresserad av vad som händer...

  - men har ändå förmågan att koppla av helt.  DUKTIG hund!

  En annan duktig deltagare är niomånaders mellanpudeltiken Mynta, Theos flickvän.

  - och slutligen har vi miniaussien Birk, tio månader, som är kvick i sin uppfattningsförmåga men ändå kan ligga still i korgen (en viktig del av träningen i denna kurs är just förmågan att koppla av på främmande plats)

  Det gäller att stanna i korgen, då får man GODIS. Pudlar kan vara litet svårmotiverade med godis, så matte hade laddat upp med torkat lammhjärta, korvbitar och mjukost på tub.

Och efter tre kursgånger har vi nått stora framgångar, nu kommer busvalpen på inkallning och kan gå lös utan koppel. Och sitta kvar i korgen långa stunder!

I helgen som gick skördade duktiga Emily välförtjänta framgångar med sin godkände hingst Gandalf 268 vid fjordhästarnas bruksprov. Ni hittar bilder från tillställningen på Gandalfs blogg, se länk nedan t v!

Gandalf gick etta i sin årgång vid exteriörbedömningen med 41 poäng.  Och i bruksprovet fick han nästan full pott, 48 poäng av 50!!!

Stort GRATTIS!

Jag visste väl att ni kunde!

  För en häst som hoppar på stenar är väl ett bruksprov en baggis?

- när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest!

Stod det på en gammal skylt som hängde på mitt kontor, där bland alla ungdomar på skolan. Så sant. Och som jag älskade er! Ni var en sån viktig del av mitt liv.

Vi behöver alla kärlek. Beröm. Uppmärksamhet av det goda slaget. Ett tecken på att man existerar. När man känner sig misslyckad. Icke efterfrågad. Inkompetent. Onödig. Ibland är ett telefonsamtal allt som behövs.

Brist på beröm och bekräftelse gör att människan sakta tynar bort.   

- kom den här lille nissen till världen!

Sån tur att vi inte döpte honom till Tiny Tim, som vi först hade tänkt. Han var ju så liten bland sina kullsyskon. Men idag väger han 4,3 kg och är 30 cm i mankhöjd, så det blev ingen toypudel utan dvärg....