Så mycket snurrar runt i huvudet på mig, nuförtiden när allt egentligen har lugnat ner sig så till den grad. Kanske är det just då man får tiden att tänka?

 När det gamla året lider mot sitt slut kan man ju alltid hoppas på det nya, även om Mayafolket spådde att jorden kommer att gå under den 20 december 2012.

"Jag har inte tid" verkar vara lösenordet för de flesta. Men vad är viktigt i livet? Man predikar om Mindfulness och Leva i Nuet men springer runt som skållade råttor. Man träffar en gammal bekant, "vi måste ses" - "nån gång..." men den gången inträffar oftast inte. Ingen har tid. Tar sig tid. Det verkar som om många måste genomgå en större omvälvande händelse, typ cancerdiagnos eller att knappt ha undgått en svår olycka, innan de kan sakta ner tempot?

För mig rinner dagarna undan i ett oändligt pärlband. Ibland är det svårt att skilja den ena från den andra. Men ingen dag är ändå den andra lik, och alla är de lika mycket värda. Jag har tid, och ändå hinner jag inte allt jag vill. Tröttheten sätter in, och kroppen vill inte alltid vara med på alla upptåg. Att acceptera de stora förändringarna i livet är en svår konst. Hitta nya värden. Uppskatta de små, förut så självklara detaljerna, skiftningarna i det gröna som omger oss, den klara luften, den förtrollande dimman. Återknyta bekantskapen med gamla vänner. Omvärdera begreppet tid.

Universum sägs expandera i en allt ökande hastighet. Men var ligger mitten? Om något expanderar, så måste det ju finnas en mitt att utgå ifrån, annars borde man säga att universum flyttar sig alt skenar åt något håll? Solen håller på att slockna, och en asteroid kan när som helst träffa jorden så att allt bara säger POFF och så är det slut. Om vi människor inte lyckas förinta världen (men gudarna skall veta att vi försöker!) så kan en liten skiftning i universum göra det i ett huj. Och min egen betydelse är förstås lika viktig som ett sandkorn i öknen..

Ibland är världen förunderligt vacker, här alldeles utanför huset där jag bor. Det enda jag kan är att njuta. Man vet ju inte hur länge man har sig.

Så här i slutet av året brukar det vara dags att summera året som gått, samt specificera sina mer eller mindre realistiska löften inför det nya, fräscha året som väntar.

Hur kan jag förbättra mig som människa - medmänniska? Det finns alltid mycket att jobba på.

Jag ska försöka ha mer överseende med mina medmänniskor

inte ställa orealistiska krav

förstå att de flesta har nog med sitt

inte ta åt mig så lätt

kanske får jag bli snällare

vara mer tolerant och inte så lätt döma

och lukta bättre?

Innerst inne lever vi alla isolerade med enbart oss själva, i hela livet, sa visst nån känd filosof

Jag ska banne mig bli noggrannare med tandtråden

och dammsuga oftare

kanske

eller så gömmer jag mig helt enkelt under filten

och skiter i allt

eller tar en kamelpojke på promenad?

När Lille Hund så sorgligen fick somna in i september 2010 trodde vi att vi aldrig mer ville ha hund. Men en hel höst och vinter utan små tassar som klipprade mot trägolvet och en liten blöt nos som försynt undrade om vi inte skulle gå på promenad, ja det blev helt OUTHÄRDLIGT.

Så efter nyår började jag intensivt kolla på pudelkennlar och annonser. Hade drömmar om en silverpudel, Men det bidde ingen sån här:

utan en sån här - igen!

Vi ville ju absolut inte ha en röd / aprikos! Så smärtsamt lika...   Men varje individ är ju bara sig själv, och Theo liknar inte på något sätt Sammie, mer än då färgen...

- men han är en oerhört charmig och söt kille, busig och vild som få. Vi har nog fått honom för att han skall hålla oss igång!

Maria frågade vad man kan göra för att stimulera sina alpackor, som ju är tämligen nyfikna djur?

Till att börja med så anser jag att alpackor skall ha en väl tilltagen hage, så att de kan sträcka ut i galopp om de vill. För alpackor springer gärna ibland! Många har alldeles för små och trånga hagar till dem.

Glada alpackaprinsar tar sig ett racervarv runt hagen...

Nyklippta prinsar i det gröna...

Sen kan man t ex hänga upp speglar, som de gärna tittar i...

Viktigt är också att VARA med dem, bara finnas en stund där i hagen, ofta, prata med dem...

En del alpackor gillar bollar och andra leksaker...

Man bör grimträna dem emellanåt...      

- så att man kan ta ut dem på promenader, vilket de gillar skarpt!

Man kan bygga en agilitybana och låta dem prova på olika typer av hinder!

- och man kan klickerträna dem!

- och att ge dem lätt massage med TTouch-metoden är också ett bra sätt att komma dem nära!

Det finns alltså massor man kan göra för att livet skall bli trevligare för alpackorna!!!

- med tjusigt litet fågelhus för fröna!

T o m en liten stege finns, att ta sig upp på vinden med...

Så här ser alpackadalen ut idag, julafton 2011!!!

Jag kan inte hyckla med att jag saknar snön, tvärtom lovprisar jag varje dag den håller sig borta.

Theo hälsar till alla därute i cyberrymden!!!!

Själv känner jag mig mer som:

Gitte efterlyser vinterbilder. Tji!

Men några bilder från grannskapets lille dvärgschnauzer Mios besök vid alpackahagen kan jag bjuda på...  Som ni ser så blev alpackorna rätt upplivade av att se en för dem okänd hund.

Om inte min dator vore så SEG så skulle jag också kunna kommentera era bloggar oftare!  Suck

Så här i juletider kan det väl vara en skön kontrast (?) med nån som gnäller litet? Vi överöses ju av tomtemys och pjillerpjoller ända upp i bihålorna....

De senaste dagarnas sändningar från Olympia Horse show har alla försenats ORDENTLIGT pga nån pågående snookerturnering. Och tror ni att det kommer upp nån inforemsa eller att nån på kanalen Eurosport bryr sig? Efter att ha tvingats åse det plågsamt långsamma snookerspelet i över en halvtimme (av hoppningens tid) så har man t o m mage att visa den trista prisutdelningen! (Och ni som ser på världscuphoppningar vet ju att när klassen är slut så klipper man utsändningen i samma sekund, även om Rolf-Göran har vunnit så anser man det tydligen inte värt att se någon prisutdelning i DEN sporten..)

Förresten, vem är det som stylar så många teveansikten med överdimensioneradade döfula hornbågade glasögon? Benjamin syrsa?