Ibland bläddrar jag slumpvis igenom min tämligen digra samling foton och hittar förstås åtskilliga på mina älskade djur som inte finns mer.   När det kommer någon speciell bild snörps mitt hjärta ihop och jag kan inte hålla tårarna tillbaka..... 

Som här, där min islandsgosse Vhiskur leker med mig utan bett, snören och remmar... "al fresco". I fri lek sätts verkligen samspelet på prov.

Han förstod precis vad jag ville att han skulle göra. Små gester bara, och små ord.

Och han gjorde det, med glädje, och ibland med litet businslag.

Tänk om jag hade klickertränat honom, hur långt hade vi kommit då?

Han har nu fattats mig i ett år och fem månader-  

Min älskade hästpojke Vhiskur. Du fattas mig!

Lilla vackra ponnyfröken Celina har vandrat till de eviga betesmarkerna. Hon var ju sällskapsdam åt Vhiskur ett tag förra våren, och de båda hade en stormande kärlekshistoria...     vila i frid, båda sötnosarna!

Ser i inlägget från 8 februari 2010 att jag börjat grubbla mer intensivt över älskade Vhiskur. Det hugger i hjärtat. Ni vet ju hur det gick....

Älskade hästpojke!

Du ska veta att jag saknar Dig, varje dag som gått sedan i somras, den där hemska dagen i juni. Det var ett sånt svårt beslut att ta, men jag kunde inte med att se hur ont Du ibland hade, så då kändes det som det enda rätta. Jag anser att man som djurägare är skyldig att ta ansvar för när det räcker, när det är dags.... Men när vi gick vägen bortåt ville jag bara vända, fly in i skogen, ångra mig....

Jag följde med fram till bilen och gav Dig en sista kram, men sen kunde jag inte. Sån tur att jag har en vän som A som ställde upp, för det sista, allra svåraste.   Jag gick därifrån med tårarna strömmande, men vet att Du aldrig hann märka något. Du föll medan Du mumsade på päronet Du fick.

Du slipper ha ont mer, men Du fattas mig!

Såg i högerkanten ett inlägg från exakt ett år sedan. Tårarna rinner igen...

Nu är det en månad sedan min älskade Vhiskur försvann över Regnbågsbron och det har inte gått en dag utan att jag har gråtit, mer eller mindre.  Den som aldrig har älskat en häst av hela sitt hjärta förstår det nog inte.

Jag vaknade av ett stilla porlande på taket. Det regnade! Himlen gråter med mig, och det var väl dags. Kanske allt gult och förtorkat kan komma till nytt liv nu? Både bokstavligt och bildligt, det känns som om mötet med alpackorna kommer att ge mig glädjen tillbaka.

-består av att grina... vilket jag för närvarande gör på både möjliga och omöjligt ställen. Jag saknar min häst så att det gör ONT, men för det mesta försöker jag sätta upp en tapper och glad min när jag är med andra människor. Vem vill umgås med en lipsill som producerar litervis med tårar och snörvlar som ett gammalt vildsvin mest hela tiden?

Jag grinar inte för hans skull, han är borta och lider inte och känner ingenting mer, nej jag grinar för min egen skull. För min saknad, över hur svårt det var att behöva vara den som fattade det där beslutet, över att jag inte gjorde det hela min kropp skrek till mig när jag ledde iväg honom den där sista gången: "VÄND OM FÖR TUSAN, ring och säg att Du ångrar Dig...."

Jag vet, han hade ont, och det var förmodligen rätt och det bästa jag kunde göra, men JAG VILLE JU INTE!  

Jag grinar hinkvis, allra värst är det när jag plockar med hans grejer, ser den där röda grimman som hänger där med några droppar blod på, jag känner hur jag plågar mig själv i onödan men jag kan inte hjälpa det. HAN FATTAS MIG!!! Oändligt. Kan jag någonsin älska en häst igen?