- blev istället en vacker tulpan... för att du, när du körde förbi en för dig främmande häst som gick i dubbla täcken och var nära värmeslag, hade modet att stanna, gå in i hagen och ta av täckena och förmodligen rädda den hästens liv...   All heder åt en sådan handling! Och i din blogg (Gandalf, se listan t v) skriver du att du lämnade en lapp, "för att ägaren skulle kunna ringa och skälla ut mig" - den hästägaren borde ringa upp och tacka av hela sitt hjärta istället!!

TÄNK OM VI ALLA HADE DET MODET OCH DEN HANDLINGSKRAFTEN!

Emily på sin fine Ljulius, förra sommaren

-med alla hästar som står håglösa i små små hagar i detta väder, några plusgrader och strilande snöblaskigt regn. Inget regn/vindskydd, inte ens ett träd att gå under, inget foder i hagen och inget skyddande regntäcke.

Visst överlever de, men är det ett kvalitetsliv?

Om hästen har en ordentligt stor hage och tillgång till grovfoder och skydd så går det ju ingen nöd på den...

Jag har under åtskilliga år varit skeptisk till många varianter av "Natural Horsemanship" (Nasty Horsemanship?)    Man anser att man behandlar hästen med kärlek och "naturliga metoder" - men i själva verket är det bara det gamla vanliga otäcka våldet som gäller...   Här har t o m världskändisen Pat Parelli hemfallit åt misshandel av den högre graden...   man kan bara gråta!  Snodd från Maria i hennes blogg  "Caowgirl up"...

Förr i tiden trodde jag att mina hästar bara kunde trivas bäst hos mig. Det tror jag inte längre. Det senaste året har jag satt personligt rekord i att skiljas från hästar som jag älskat, för att jag velat deras bästa.

Och då pratar jag inte om att avliva, utan om att sälja till ett nytt, förhoppningsvis bättre hem.

Jag tycker inte att man ska hänga fast vid djur som uppenbart lider, av sentimentala skäl. Att inte kunna ta sitt ansvar som djurägare och se till att djuret får sluta sitt liv på ett värdigt sätt, det tycker jag är fegt. Men när är det dags?

Jag tror att man som medveten djurägare rätt så väl märker när det ÄR dags. I många fall säger djuret till, genom sitt sätt att vara och genom att förändras från en pigg och levnadsglad häst (eller hund eller katt eller vilket djur som helst) Sen är det nog så att många människor väljer att blunda med ena ögat, för de VILL helt enkelt inte att det ska vara dags.

Sen finns det andra som avlivar sina djur på alltför lätta skäl. Det går kanske inte att tävla längre, och då är hästen "värdelös". Fast den kanske hade kunnat få ett gott liv om den fick leva mer naturligt (att tävla är ju mestadels inte HÄSTENS VAL menar jag, utan människans...)

Gode Gud, om Du finns, hjälp mig att avgöra när det är dags! 

-ju mer jag förstår, desto mer förstår jag hur litet jag förstår!

Ja, det gäller väl allt i livet, inte bara hästar?