ponnyflickornasblogg

Senaste inläggen

It takes one to get one!

Av Alpackaprinsarnas blogg - 19 november 2011 09:34

Ibland redigerar jag i mina länkar. De som mycket sällan uppdaterar sina bloggar eller som sällan eller aldrig kommenterar hos mig, tar jag bort. Det är bättre att ha färre länkar och bara sådana som man verkligen vill och hinner följa, och som man har ett visst utbyte med!

Allmänt

Dela · Kommentera (4)

Den lille konvalescenten

Kommentera (10)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 18 november 2011 09:06

Theo har kastrerats. Eftersom han var kryptorchid (testiklarna har inte ramlat ner dit dom ska) så blev det bukoperation med tre ihopsydda ärr på mage och ljumskar. Inget kul, tycker lille hund.

Det kliar så förskräckligt i stygnen!

Trots kragen kommer en flexibel liten hund åt några stygn... inte bra!

Det är dygnet-runt-passning som gäller nu! Inte så kul för någondera parten.

Men tyvärr var ingreppet nödvändigt. Är man en liten hundpojke som mest umgås med tikar så... dessutom var Theos intresse för det motsatta könet mer än stort! Vilket kan ställa till med en del komplikationer!

Theo valpis

Dela · Kommentera (10)

Den här är till Ebba!

Kommentera (1)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 17 november 2011 13:11

Jag fick ett sånt trevligt litet brev av Dig idag, Ebba! Visste inte att Du höll koll på bloggen... (Ebba var min chef under många många år på Naturbruksgymnasiet)

Här är en blomma till Dig!

Allmänt

Dela · Kommentera (1)

Mysigt i mörkret

Kommentera (7)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 13 november 2011 11:44

Igår kväll var det svampsoppa med brasa ihop med grannarna. Helmysigt därinne i det upplysta lusthuset!

Peter tog bilden!

Allmänt

Dela · Kommentera (7)

Gamla ärr...

Kommentera (10)

Av Alpackaprinsarnas blogg - 11 november 2011 12:11

När vi var små lekte vi mycket vilda lekar med lådbilar. Man körde fort fort och ramlade ur ibland. Många små ärr där på armbågarna. De räknas inte. Ramlade nerför berg man försökte klättra upp och slog sig. Det räknas inte heller.

En gång, jag var väl cirka 12-13, red jag på min älsklingsponny Virvelvind, ett vackert russ som bodde på Vällingby Ridskola. Vi red ut och galopperade i en brant nerförsbacke. Ponnyn snubblade till och jag for av framåt, som en katapult. Han trampade mig på kinden med sina vinterbroddade skor, hann inte undan. Ett stort hål blev det. Blodet rann, några tänder satt lösa och vickade. Ridläraren skickade hem mig i taxi. Jag höll den stickade mössan för såret, för att inte söla ner i taxin. Bad honom stanna kvarteret innan. Om mamma, som redan var emot min ridning, fick se den här skadan, så skulle jag nog tvingas sluta rida.... och det fick inte ske!

Kom in och smet uppför trappan till mitt rum, tvättade av ansiktet i badrummet och stannade sen på rummet. Dumma unge. Trodde jag att jag skulle kunna hålla det hemligt?

När det var dags för middagen, orsakade mitt blodiga ansikte hemska skrik från resten av familjen. "Men vad har hänt?" "Det blööööder!" Jag var ju tvungen att berätta, och så blev det ilfärd till Karolinska Sjukhuset. Stelkrampsspruta, massor av stygn. Tänderna skulle nog växa fast igen. Det gjorde de, fast två av dem dog och gulnade, och fick senare i livet bytas till kronor.

Jag trodde att det var kört med ridningen, men med hjälp av pappas stöd fick jag ändå fortsätta. Och när jag skriver det här kommer jag att tänka på, att de flesta skador jag har fått i livet, beror på hästar! De är stora och starka och reagerar instinktivt som de flyktdjur de är. Ändå älskar jag dem!

Ett annat ärr fick jag i början på 80-talet. Vår busiga katt, som var en inavelsprodukt, min dåvarande man hade fått honom av en arbetskamrat, som blev förvånad över att hennes katta fick ungar. Hur gick det till, undrade hon? När han skulle hämta kattungen fick han syn på en jättestor hankatt i lägenheten. "Där har vi väl fadern?" "Nej, han är ju hennes SON ...." Ridå.

I alla fall. Vår något argsinta katt råkade i slagsmål med en annan (katt). Jag gick ut för att medla, kattslagsmål låter så fruktansvärt illa. Tog upp min Pepi i famnen för att bära in honom och kolla om han fått några sår. Då blir han förbannad på mig som kommer och avbryter hans slagsmål, slår upp ena tassen och river mig hårt rakt över läppen. Stor glipa blev det. Blodet rann, även då. Jag satte ett plåster över som hjälpligt höll ihop läppen och körde in till akuten. Återigen stelkrampsspruta och några stygn. I visst ljus kan man nog ana ärret där över läppen.

För sådär en trettio år sedan hade vi ett nordsvenskt ungsto. Jag red henne barbacka på en galoppbana som gick runt en hage. I hagen befann sig några fullblod. När jag galopperade fick hästarna i hagen spunk och började fara runt i full rulle. Min häst ville inte vara sämre utan satte iväg i riktiga Broncobockningar. Av for jag, kunde inte resa mig, hämtades med ambulans, och efter några dagars sjukhusvistelse konstaterade man ett par komprimerade ryggkotor. Det blev visserligen inget ärr, men en återkommande ryggvärk.

Några år senare var vi ute och körde samma sto, hon var en mycket stabil och säker körhäst. Men min man var en envis kusk och skulle absolut vända med fyrhjulsvagnen på en väg där det inte gick att vända... vagnen välte och drog omkull hästen. Jag reagerade med reptilhjärnan och vägrade att släppa tömmarna som jag fått grepp om. Där låg jag med vagnen tvärs över mig och hästens bakhovar alldeles vid mitt huvud. Hade hon börjat sparka för att komma upp så hade jag nog inte funnits i livet idag. Hon låg blick stilla tills min man hade spänt ifrån henne och med Hulkenkrafter lyckats välta upp den tunga vagnen och dra bort mig till vägkanten. DÅ - på kommando, reste sig hästen! Nytt sjukhusbesök, jag var helt blåslagen och kunde knappt röra mig den närmsta veckan men hade inte fått några större skador. Ett mirakel!

I slutet på nittiotalet ramlade jag handlöst när jag skulle springa med min islänning. De är ju som bekant ibland svåra att få upp i trav, han ville bara tölta. Han råkade kliva på min tå och jag stöp. Krossade ena armbågen och hela vänsterarmen gick åt pipan. Många operationer blev det, och flera långa ärr och ständig värk. Min kropp blir aldrig vad den en gång var!

Jag har i alla fall lärt mig några saker:

-ta aldrig upp en katt som är mitt i ett slagsmål

- håll aldrig krampaktigt kvar tyglar eller tömmar vid en olycka, ibland måste man släppa

- spring aldrig för nära din häst när du ska visa upp den

Allmänt

Dela · Kommentera (10)